Hyckleri att inte tala klarspråk om asylrätten
När svenska politiker pratar om att värna asylrätten menar de på sin höjd att den ska värnas ibland – när det inte är så många människor som behöver använda sig av den.
HP Ledare 25/1. ”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse”, står det i FN:S deklaration om de mänskliga rättigheterna som Sverige åtagit sig att följa. Det borde, ungefär, innebära att människor som flyr undan krig och förtryck ska ha chansen att söka en fristad här. Åtminstone borde det vara det vi menar när vi säger att Sverige ska värna asylrätten.
Och just värna asylrätten är något som nästan alla politiska partier säger sig vilja göra. Hittills är det bara Sverigedemokraterna som sagt att de vill överge den. Även Moderaterna har lyft att systemet på sikt nog behöver reformeras, men på direkta frågor svarar de ändå att asylrätten ska bevaras. I övrigt tycks enigheten vara stor. I alla fall i retoriken.
I valrörelsen konstaterade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin att asylrätten inte är kompromissbar, statsminister Stefan Löfven (S) fastslog att ”asylrätten gäller” och såväl kristdemokrater som liberaler sätter stolthet i att stå upp för den. Men gör vi verkligen det?
Om enigheten om att värna asylrätten är så stor – hur kommer det sig att Sverige gör så mycket för att runda den? Varför lät vi EU sluta ett avtal med Turkiet för att hindra människor från att komma hit?
Hur går värnandet av asylrätten ihop med att vi införde id-kontroller på bussar och tåg för att hindra asylsökande från att ta sig till Sverige? Och hur kommer det sig att vi inte låter människor söka asyl på ambassader, eller driver på för att den som flyr från politiskt förtryck ska kunna flyga till Sverige för att söka skydd i stället för att behöva resa via flyktingsmugglare?
En av tankarna bakom att asylrätten är just en rättighet är att människors behov av skydd ska avgöra – inte hur många människor landet man flyr till vill ta emot just då. Ändå kunde migrationsministern och statsministern stå på en pressträff och säga att de 27 000 som sökte asyl 2017 nog var lite för många, och att regeringen i stället vill se en siffra på runt 15 000 per år.
Skälet till det är naturligtvis att Sverige varken kan eller vill ta emot alla de människor som är på flykt i världen. De är för många, kostnaderna för stora och vi inte intresserade av att ge upp så mycket av vår välfärd. När svenska politiker pratar om att värna asylrätten menar de på sin höjd att den ska värnas ibland – när det inte är så många människor som behöver använda sig av den.
I sommar förlängs den tillfälliga migrationslagen med två år. Efter det måste partierna enas om en ny, långsiktig migrationspolitik. Processen riskerar att bli stökig eftersom åsikterna minst sagt går isär gällande hur stort Sveriges ansvar är.
Att det finns olika uppfattningar är inget problem, det är snarare sunt. Det är exempelvis helt okej att, som Socialdemokraterna, tycka att Sverige ska minska sitt flyktingmottagande ännu mer för att prioritera den egna befolkningens välfärd och att det är bra att antalet asylsökande minskat med över 80 procent sedan 2015.
Men det hade varit befriande om de då avstod från att i nästa andetag prata om hur stolta de är över att stå upp för asylrätten.
” Att det finns olika uppfattningar är inget problem, det är snarare sunt.