Venezuela är en plump för den svenska vänstern

HP Ledare 30/1. Tre miljoner människor har flytt landet. Inflationen beräknas vara över en miljon procent. Venezuelas BNP har halverats sedan 2013, och invånarna lider brist på mediciner, elektricitet, och i många fall även mat.

Landet befinner sig också i en demokratisk kris. Presidenten Nicolás Maduro har förvandlats till en diktator av klassiskt snitt som sitter kvar efter ett riggat omval. Tiotusentals människor protesterar mot honom på Caracas gator.

Omvärlden, Sverige inräknat, måste förstås göra sitt bästa för att få honom avsatt. Oppositionsledaren Juan Guaidó är ledare för nationalförsamlingen och har utropat sig till president. Ekonomiska sanktioner mot Maduros regim kan bidra till att fler erkänner Guaidó.

Men krisen i Venezuela bör också leda till rannsakan här på hemmaplan. Landet har efter det tidiga 2000-talets Kuba-vurm varit den svenska vänsterns främsta kelgris – ett skyltfönster för socialismen.

2009 skrev exempelvis Vänsterpartiets ekonomisk-politiske talesperson Ali Esbati om hur Venezuela ”vågar bryta sig loss från USA:S hegemoni, bemäktiga bredare skikt av folket och göra stora ekonomiska framsteg”. En ”verklig demokratisering” pågick och den negativa rapporteringen var lögnaktig och nedlåtande.

Även på senare år har hyllningarna från högt uppsatta vänsterprofiler fortsatt, trots att utvecklingen var tydlig redan 2009. I slutet på 2015 skrev vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman att de som ”ropat om diktatur i Venezuela borde tänka om”, eftersom oppositionen vunnit valet. Ekis Ekman fortsatte med att försvara priskontroller och ifrågasätta människorättsorganisationer som Human Rights Watch.

V-ledaren Jonas Sjöstedt gratulerade 2013 Venezuela till valet av Maduro, även om det ska sägas att han under 2018 tog avstånd från utvecklingen i landet.

Det borde fler göra. Den svenska vänstern har under åratal hyllat Venezuela under Chávez och Maduro, relativiserat övergrepp och demokratisk nedmontering och urskuldat det ekonomiska sammanbrottet som en konsekvens av fallande oljepriser snarare än socialistisk politik. Ursäkter vore på sin plats, i stället för tystnad och ännu mer relativiserande. Det är inte första gången den svenska yttervänstern hamnat på fel sida om historien – och det lär tyvärr inte vara den sista.

Joakim Broman

Liberala Nyhetsbyrån