Mattias Karlsson: Det väsentliga är inte vem som regerar med vem. I stället är det den politik som bedrivs.
Det mesta är sig likt på ytan. Sverige har samma regeringskonstellation som tidigare. Men det finns en väsentlig skillnad, i stället för att hämta stöd från vänster har nu regeringen förankrat sig i mittens rike.
HP Ledare 31/1. Det hettade till ordentligt i replikskiftet mellan Jonas Sjöstedt (V) och Ulf Kristersson (M).
”Upp till bevis nu Ulf. Jag är beredd att göra detta med dig”, sa Jonas Sjöstedt i en uppmaning att avsätta regeringen om den vill slopa värnskatten.
”Jag avsätter gärna den här regeringen varje dag med dig. Men inte för att den tar bort värnskatten”, svarade Ulf Kristersson.
Det visar tydligt hur två motpoler i svensk politik inte kan göra en gemensam sak att avsätta den nygamla regeringen, en regering som hämtar sitt stöd i mitten.
På onsdagen var det dags för den första partiledardebatten efter valet. Efter den rekordlånga regeringsbildningen har nu inrikespolitiken börjat komma in i den vardagliga lunken. Statsminister Stefan Löfven inledde debatten och talade om ett nytt läge i svensk politik.
”Ska Sverige hålla samman måste politiken formas i mittfältet”, sa han.
Men det är en märklig situation som Socialdemokraterna har hamnat i. Först lyfte Stefan Löfven fram den gångna mandatperioden som en framgång för regeringen för att i nästa andetag peka på de problem som finns och som får sin lösning genom Januariöverenskommelsens förslag på förändringar inom arbetsrätten eller genom en friare hyressättning.
Det är en omvändelse under galgen, för att nå regeringsmakten har S helt enkelt svalt stoltheten tillsammans med en stor portion liberalism. På köpet har partiet drabbats av en välkommen klarsyn, förutom att acceptera en lång rad välkomna reformer har partiet också anammat Centerpartiets och Liberalernas problembeskrivningar.
Utöver det heta replikskiftet mellan Sjöstedt och Kristersson var attackerna påfallande svaga under hela debatten. Partiledarna lade i stället desto mer kraft och energi på att markera sitt eget partis position i det nya politiska landskapet. V-ledaren Jonas Sjöstedt markerade att hans parti är vänsteroppositionen, Ulf Kristersson menade att Moderaterna med full kraft kom- mer att vara en borgerlig opposition medan Jimmie Åkesson på sin politiska kant sa att SD är en offensiv, konservativ opposition.
De här kraftfulla markeringarna är en följd av att partierna behöver orientera sig innan de kan gå till attack.
På ytan är alltså det mesta sig likt, Sverige har nu samma regeringskonstellation denna mandatperioden som tidigare. Men det finns en väsentlig skillnad, i stället för att hämta stöd från vänster har nu regeringen förankrat sig i mitten. Nu är det blocköverskridande samarbete som gäller och Alliansen är i nuläget ett passerat kapitel.
Det väsentliga är inte vem som regerar med vem. I stället är det vilken politik som bedrivs. Med Januariöverenskommelsen kommer det nu att genomföras en rad liberala reformer under den kommande mandatperioden.
Detta är välkommet, men det kräver också att samarbetet över blockgränsen fungerar. Med tanke på att svensk politik under lång tid har definierats utifrån vänsterhöger-skalan har samarbetspartierna ett stort arbete framför sig, det handlar inte bara om det interna arbetet utan även att övertyga respektive partis väljare om att detta är rätt väg att gå.
Om väljarna också kommer att belöna partierna som tar ansvar i ett besvärligt parlamentariskt läge är en helt öppen fråga.
Det väsentliga är inte vem som regerar med vem. I stället är det vilken politik som bedrivs.