Susanne kan tacka sina ögon för jobbet
Halmstad: Efter en multipel organkrasch var jobbmöjligheterna begränsade för Susanne Ihrén. Men hon kämpade på och arbetar i dag som administratör, ett jobb hon klarar fint – tack vare sina ögon.
32-åriga Susanne Ihrén har den medfödda sjukdomen spinal muskelatrofi och kan inte längre använda musklerna från halsen och ned. Även om funktionsnedsättningen innebär att hon sitter i rullstol försöker hon att se möjligheter i stället för hinder – både på sin arbetsplats och i övriga livet.
– Det är bra att ha en positiv inställning, även om man inte alltid har bra dagar, säger Susanne Ihrén.
Som administratör på det kommunala bostadsbolaget HFAB har Susanne hand om pappersarbetet till ungdomssatsningen ”150 sommarjobb”. Hon förbereder också olika dokument med riktlinjer och anvisningar och fungerar som en allt-i-allo på arbetsplatsen.
Inför jobbstarten kom Arbetsförmedlingens sjukgymnast dit för att se till att Susanne fick de hjälpmedel hon behöver för att klara sina arbetsuppgifter.
– I dag har jag en touchplatta eftersom jag inte kan använda en datormus, en bildskärm som läser av ögonrörelser och så brukar jag spela in möten. Då kan jag titta på inspelningen senare om jag behöver skriva ned något.
En långsmal skärm, som sitter under dataskärmen, läser av Susannes ögonrörelser och med hjälp av den kan hon exempelvis skriva texter. Efter att hon har öppnat ett digitalt tangentbord kan eyetracking-teknologin fånga upp på vilken bokstav Susanne tittar på.
– Jag kan välja hur fort jag vill att den ska känna av mina ögonrörelser när jag skriver. Jag kan också skrolla och det är väldigt smidigt när jag ska läsa dokument. Jag kan till och med välja att skriva på japanska – om jag bara kunde språket.
I början styrde Susanne datorn med rösten, men bytte sedan till ögonstyrning eftersom hon kunde skriva fortare då.
– Röststyrning fungerar säkert för vissa, men jag hade inte tålamod till det och den uppfattade lokala gatunamn fel. Att jag pratar en blandning av olika dialekter ställde också till det.
2006 lämnade Susanne barndomsstaden Östersund bakom sig för att läsa språkprogrammet vid Högskolan i Halmstad.
– Jag var här på sommaren och fastnade för soliga, fina Halmstad. Min mamma kommer härifrån och det är en lagom stor stad.
Vid flytten till Halmstad var Susanne rullstolsburen, men kunde använda armarna och stödja på benen. Spinal muskelatrofi kännetecknas av symmetrisk muskelsvag-
het och att musklerna successivt förtvinar.
Efter halva utbildningen blev Susanne allvarligt sjuk och låg på sjukhuset i Halmstad i ett halvår. Förlamningen förvärrades då i ben och armar.
– Jag fick en multipel organkrasch och hade inte mycket styrka kvar när jag lämnade sjukhuset. Det var jättetufft, men jag bara kämpade på.
Efter ett tag frågade habiliteringen Susanne om hon hade lust att börja arbetsträna. Efter viss tveksamhet bestämde hon sig för att ge det en chans.
– Till en början var jag skeptisk. Samtidigt ville jag se hur mycket jag klarade av.
Det blev ett halvår med en 25-procentig tjänst på det lokala företaget Mediarummet, som bland annat tillverkar affischer, och Susanne blev en erfarenhet rikare.
– Det var både spännande och intressant.
Stärkt av denna merit sökte Susanne sommarjobb som administratör på HFAB:S kontor sommaren 2015. I dag är hon fastanställd och jobbar 50 procent.
– Det är lagom mycket. Då har jag ork att göra saker på fritiden.
För många är hissen en bekvämlighet som ofta finns på en arbetsplats. För Susanne Ihrén är den en nödvändighet. Hissen tar henne mellan de olika våningsplanen i HFAB:S huvudkontor: från entréplanet där byggnadens handikapptoalett finns till hennes kontor på tredje våningen. På lunchrasten åker hon upp till matsalen på femte våningen. Under våren och sommaren tar hon sig ut på terrassen med hjälp av två ramper.
Utöver ramperna har arbetsplatsen inte behövt anpassas.
– Handikapptoa och hissar fanns redan och dörrarna är tillräckligt breda för att jag ska komma igenom med rullstolen. Det har hänt att hissen har gått sönder, men då är det en fördel att ha fastighetsförvaltaren i samma byggnad.
Susanne berättar att hon inte längre oroar sig över begränsningar till följd av sin nedsättning.
– Allt går att lösa. Jag var nervös i början, men allt har gått bättre än jag trodde.
Hon har inte heller mött några fördomar eller negativa kommentarer i arbetslivet.
– Det var mest när jag var tonåring. Däremot tror jag inte att alla vågar fråga om mitt funktionshinder. Det är alltid bättre att fråga än att inte göra det.
Per Thronée, projektledare på HFAB, anställde Susanne och ser positivt på att ha en mångfald av människor på arbetsplatsen.
– Det är en vinst om vi som allmännyttan kan gör något i den frågan. Vi ska ju spegla samhället vi lever i och våra 10 000 hyresgäster. Vår ambition är att jobba ännu mer med mångfald i framtiden, säger Per.
Susanne trivs bra på jobbet och berättar att hon tänker pusha sig själv för att se vad hon klarar av. Och givetvis kommer hon fortsätta att ”skriva med ögonen”.
– Men jag måste tänka på att inte ha glittriga örhängen på jobbet för då kan glittret fångas upp av bildskärmen.