Förvirrande irrvägar i sjukvårdsdebatten
Det är den underbemannade primärvården som skapar både irrvägar och vårdköer eftersom patienter inte får fatt i läkare på vårdcentralerna.
HP Ledare 24/4. Irrvägarna i vården kostar miljarder. Det skriver överläkaren Richard Fletcher, ekonomiprofessorn Stefan Föls ter och digitaliserings experten Per Mosse by på DN Debatt (16/4).
Patienter bollas mellan olika instanser, tvingas förklara sina symptom en massa gånger och får vänta på vård i onödan.
Det är förmodligen en beskrivning många känner igen sig i. Irrvägarna är ett reellt problem, särskilt för äldre och personer med psykisk sjukdom. Att navigera i landstingens byråkrati för att få prata med rätt vårdinstans är svårt nog redan för den som är hyfsat ung och frisk.
Frågan är bara om debattörernas förslag – exempelvis att höja ersättningen för de som lyckas bättre med att leda rätt, och att synliggöra irrvägarna för landstingen – kommer att göra så stor skillnad.
Tanken påminner om de så kallade vårdlotsarna, som inrättades på grund av vårdköerna för att hjälpa patienter att hitta en kortare kö i ett annat landsting.
Det är bara det att köerna sällan är kortare någon annanstans. Om vårdmaskinen lider av systemfel kommer det inte hjälpa att polera informationsskyltarna.
På samma sätt är debattörernas utgångspunkt att grundproblemet finns i undermåligt resursutnyttjande. De skriver att resursåtgången för irrvägarna är den viktigaste förklaringen till varför Sverige har så långa köer trots många läkare. Men det är ju snarare den underbemannade primärvården – Sverige har i stället många läkare på sjukhusen – som skapar både irrvägar och vårdköer eftersom patienter inte får fatt i läkare på vårdcentralerna.
Fletcher, Fölster och Mosseby har rätt i att de digitala vårdkontakterna, så kallade nätläkare, kan göra vårdkedjan rakare. Efter att Socialstyrelsen tagit fram riktlinjer för dessa kan de fortsätta att avlasta och komplettera primärvården.
Men att tvinga på landstingen och regionerna sådana lösningar ovanifrån riskerar bara att bli ytterligare ett statligt projekt som detaljstyr och ökar byråkratin.
I bästa fall skulle debattörernas förslag kunna göra lite skillnad. Men det skulle inte lösa grundproblemen i sjukvården. Det vi borde diskutera är systemfrågorna – om varför vi trots åratal av miljardsatsningar inte lyckas förbättra tillgängligheten, och hur detta ska förändras.
Tyvärr tycks hela sjukvårdsdebatten vara på irrvägar.