David Lagercrantz ser fram emot sitt nya liv utan Lisbeth Salander
Att någon stryker med står utom allt rimligt tvivel, men vem det är som måste dö kan vi förstås inte avslöja. Kanske ger David Lagercrantz någon ledtråd när han kommer till Halmstad och En kväll för boken den 14 november?
I augusti släpptes den sjätte delen i Millennium-serien, ”Hon som måste dö”, och David Lagercrantz är ute på en lång lanseringsturné. Vi träffar honom på Bokmässan i Göteborg och han säger precis som det är: han känner sig sliten. Han är trött på att vara på resande fot, trött på att tala om sig själv och även aningen trött på Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.
– Det har varit ett jädra race sedan den 25 augusti. Turnén drog igång med tio dagar i USA och jag snittar nog på sju-åtta intervjuer om dagen. Egentligen är jag för gammal för att hålla ett så högt tempo. Men jag vill att boken ska sälja bra, det är jag skyldig förlaget som gav mig den här chansen. Att jag fick skriva fortsättningen på Millennium-serien förändrade ju mitt liv, konstaterar han.
Det ligger ett
svagt sorl över Vip-loungen där vi sitter, och det är många som vill heja på David Lagercrantz, som i dag är världskändis. Men när han får frågan vad som hindrar honom från att lyfta från marken och sväva upp i en ballong av uppblåsthet, ställer han en motfråga: ”Har du barn?”. Och fortsätter:
– Då vet du nog hur det är. Du kan sälja miljontals böcker och sitta i morgonsoffan hos de största amerikanska tv-kanalerna, men när du kommer hem till familjen kastas du direkt ut ur strålkastarljuset. Kidsen ska ha mat, man ska hjälpa dem med läxor, de ska skjutsas till träningen. Business as usual.
Och som av en händelse ringer Davids mobil, och han viskar ”ursäkta, jag måste ta det här”. Det är dottern Nelly, som går i åttan, och hon vill bara meddela att matteprovet gick bra. När hon har lagt på berättar David att han hade lovat att hålla tummarna mellan 12.55 och 13.55.
– Och det gjorde jag förstås, säger han och förklarar sedan varför han har en ljusgrön tygbindel runt armen.
– Det är en demonstration för klimatet här i Göteborg i dag. Jag kan ju inte vara med ute på gatorna, så jag får bidra på mitt eget sätt. Det finns några frågor som jag brinner alltmer lidelsefullt för: klimatet, hotet mot demokratin och attackerna på det fria ordet. Genom mitt författarskap har jag fått en röst som når genom bruset, och det måste jag använda till något bra.
Åter till ”Hon
som måste dö”, Davids sista och avslutande del i Millennium-serien. Det är ännu oklart om någon annan tar över stafettpinnen, men han har definitivt gjort sitt.
– Ja, härmed tar jag farväl av Lis
beth Salander och Mikael Blomkvist. Vi har haft en fantastisk tid tillsammans, men det ska bli härligt att få skapa helt egna karaktärer. Jag har skrivit kontrakt på en deckartrilogi hos Norstedts, och budgivningen kring de utländska rättigheterna är i full gång, berättar David Lagercrantz och presenterar sina huvudpersoner:
– Det är en briljant professor som, precis som jag, lider av återkommande depressioner, och en kvinnlig polis som har haft en svår uppväxt. Hon har dock inte – som jag – kunnat unna sig lyxen att bryta ihop med jämna mellanrum. De är båda väldigt sköra personer och aningen mer komplexa än de två jag har brottats med de senaste åren.
För om han ska vara helt ärlig, så har David ibland haft svårt att hantera Lisbeth Salander, ”hennes mentala styrka är nästan för mycket för mig”.
– Och Mikael, han står där trygg med båda fötterna på jorden, det är inte heller något jag kan identifiera mig med, säger han och skrattar.
Men bevisligen har han lyckats skildra duon på ett trovärdigt sätt, med tanke på framgångarna med de tre Millennium-böckerna han har skrivit (se faktaruta). Och även om han fick ärva mycket av Stieg Larsson, har han kunnat tillföra element och miljöer som han är väl förtrogen med. 2005 gav David ut ”Himmel över Everest”, en fiktiv skildring av katastrofen på Mount Everest 1996 där tolv människor dog, och det är dit, till bergets mytomspunna och livsfarliga Death Zone, han har förflyttat delar av handlingen i ”Hon som måste dö”.
– När jag hade tackat ja till att skriva fortsättningen på Millennium fick jag panik och frågade min fru Anne ”vad fan ska jag skriva om?”. Hon sa bara ”återgå till dina egna historier”. Och där landade jag.
En ambition med
”Hon som måste dö” var att skildra samhällsutvecklingen och få med alla skikten, från gatans misär och ända upp till maktens fina salonger.
– De senaste åren har jag fått en känsla av ett nytt Stockholm, med hemlösa tiggare som ingen längre ser. Men de människorna föddes inte som utslagna, de har också en historia. Där hittade jag min sherpa, en av bokens huvudpersoner och den som tar oss till Mount Everest.
Ännu återstår några intensiva månader av lanseringsturnén av ”Hon som måste dö”, men efter det kan David gå in i det andra livet, med strukturerad skrivtid hemma i lägenheten och vanligt vardagsliv med familjen.
– Det längtar jag efter. Det ska bli skönt att få glömma sig själv och komma ur den här självupptagna bubblan.
Den 14 november är det dock strålkastarljuset på Halmstads teater som gäller, och David lovar att hålla ångan uppe till dess. Varpå han ler stort och säger:
– Men såklart! Halmstad är ju en av höjdpunkterna på turnén!