Neil Youngs och Crazy Horse har skapat en musikalisk hinderbana
Den galna hästen är lös igen och för första gången sedan 1971 är gitarristen Nils Lofgren tillbaka i bandet. På detta, Neil Youngs album nummer 39. Perspektiven svindlar och det är lätt att tappa andan om man ska följa Neil Youngs musikaliska livslinje.
Å andra sidan kan man doppa tårna lite var som helst i kanadensarens diskografi. Hans musik har blivit så vintage att det egentligen inte spelar någon roll vilken årtionde den kommer från. Det slitna, luggade, avslappnade men (nästan) alltid glödande svänget är ständigt närvarande. Framförallt när det är lilla och egentligen begränsade men ändå på något konstigt vis helt fria Crazy Horse som står för kompet. Som finast blir det när bandets ruggade ytor ställs mot Neil Youngs lät nasala, mjuka röst. Det gäller även ”Colorados” tio nya låtar.
Men tro inte att det är någon lätt lyssning. Neil Young gör nästan alltid plattor som är ett slags hinderbanor. Först inledande, snillrikt förföriska, ”Think of me” en låt så Neil Youngsk att man nästan skulle kunna ta den för en pastisch. Den naive lyssnaren kan då förledas till att resten av skivan ska vara lika mysig. Men icke.
Neil Young följer upp med nästan fjorton minuter långa ”She showed me love” som haft en plats i Youngs konserter sedan i
” Som finast blir det när bandets ruggade ytor ställs mot Neil Youngs lät nasala, mjuka röst.
våras. Live kan det ju inte sällan vara meditativt när bandet börjar sacka och rundgången fortplantar sig, innan man plockar upp de sönderskakade bitarna och limmar ihop låten några minuter längre fram. På platta är det inte utan att jag så småningom tappar intresset när Neil Young mässar om sin relation med moder jord.
Men det kommer mera. Som den stillsamma, meditativa och vackra ”Green is blue” där Neil Young återigen ber en hippiebön om en rimligare värld. Bara för att i nästa låt, ”Shut it down”, föra mesta möjliga, anarkistiska oväsen om att det är lika bra att stänga ned hela systemet och bygga nytt.
”Milky way” låter som ett experiment inspelat på känsla, i stunden. ”Eternity” är en en pianofigur som rullar på samtidigt som bandet leker med en tågrytm och Neil Young med sina allra ljusaste stämma sjunger som vore han nyförälskad. Vilket han ju också är i sin Daryl Hannah.
Albumet avslutas med trumvispar i den söta ”I do”, en slags Neil Young-tagning på någon bortglömd schlager ur den stora amerikanska sångboken.
Neil Young fortsätter skriva sin långa, vindlande berättelse. Han har inspirerat många som kommit efter, men han är alldeles egen. Helt unik.