Van Morrison behövs fortfarande
Van Morrison Three chords and the truth
17 stycken. Där har ni svaret på den mycket rimliga frågan om hur många album som Van Morrison egentligen har gett ut på 2000-talet. Det är nästan lika många som han släppte under hela 70-och 80-talet, två underbara decennier då 1) folk faktiskt köpte skivor och 2) Van Morrison kunde sjunga vem som helst av banan.
Inget av det är längre sant. Den kommersiella sidan av mig undrar därför varför den trumpne 74-åringen från Belfast jagar på som vore han 60 och ständigt hetsar vidare med nya släpp – sex album de senaste fyra åren – samtidigt som den konstnärliga sidan kan konstatera att album som ”The prophet speaks” (2018) och ”Versatile” (2017) inte direkt är några ”Moondance” (1970) eller ”Tupelo honey” (1971). Inga mästerverk, alltså.
Det sagt kör Van Morrison inte heller permobilen rätt ner i diket. Duetten med Bill Medley från ”The Righteous Brothers”, ”Fame will eat the soul”, är minst lika härligt gubbgnällig som när han för snart 30 år sedan grinade loss på sina fans och hela omvärlden i ”Why must I always explain”, och nyskrivna ”In search of grace” är jättefin i sitt lufsande tempo och låter med sitt lagom sladdriga gitarrsolo som en Morrisonsk tagning av ”The tracks of my tears”.
Vid ett par tillfällen faller han på eget grepp och bluesar loss lite väl mycket, men annars genomsyras stora delar av ”Three chords and the truth” av en skön, varm stämning och har ett gäng låtar som verkligen andas Van Morrison. Låtar som ”Dark night of the soul”, ”If we wait for mountains” och ”Up on Broadway”. Låtar som visar att Van Morrison fortfarande behövs.