Jöback håller inte skådismåttet i sitt förutsägbara familjedrama
Jag kommer hem igen till jul Regi: Ella Lemhagen
Med: Peter Jöback, Johannes Kuhnke, Jennie Silfverhjelm, Suzanne Reuter, Lars Väringer och Loa Falkman Sverige, 2019 (115 min)
Om man lägger alla julfilmer som gjorts i en väldigt stor tomtesäck fylls säcken snabbt av filmer från USA, som regel sockersötade hyllningar till den amerikanska kärnfamiljen, filmer där alla är lyckliga när det vankas julklappsutdelning.
Jämförelsevis tenderar svenska julfilmer att vara mer ångestladdade, men både Kjell Sundvalls ”Tomten är far till alla barnen” och Helena Bergströms ”En underbar jävla jul” är i grunden komedier.
Ella Lemhagens ”Jag kommer hem igen till jul” är något annat. Filmen är inte rolig en enda gång och därför knappast den publiksuccé som svensk film år 2019 är i akut behov av.
Det här är Peter Jöbacks film. Han har huvudrollen, han står för den delvis självbiografiska manusidén och han har dessutom spelat in en julskiva som heter just ”Jag kommer hem igen till jul”.
I Lemhagens film finns en del likheter med Kay Pollaks ”Så som i himmelen” – inte bara körsångstemat – med Mike Leighs ”Hemligheter & lögner”, och i viss mån med bioaktuella Jonas Gardell-dramat ”En komikers uppväxt”.
Julafton 1986. Pojkarna, och bröderna, Simon och Anders sjunger julsånger, allt fångat med en videokamera. Glasklart är att Simon är den begåvade av bröderna.
Efter den prologen, som är för lång, drar själva filmen i gång i nutid med nedräkning fram till julafton. Spelplatsen är, för att citera ”Min soldat” med Ulla Billquist, någonstans i Sverige, men man kunde ju ha sagt Mellerud nu när alla som bor där kommer att känna igen sig.
I vanlig ordning ska den ordentlige tvåbarnspappan Anders (Johannes Kuhnke) leda kyrkokören på den årliga julkonserten. Nyheten är att ortens store son Simon (Jöback) beslutat sig för att dyka upp. Han är numera en sångare och världskändis bosatt i Los Angeles. Han hatar sitt barndomshem, stack till en storstad när han var bara 15 år och avstod, i vuxen ålder, från att medverka på pappans begravning.
Man kan tidigt misstänka att Simon under sitt oväntade besök har en egen agenda som ingen räknat med, att med släkten på plats börja vädra mörka familjehemligheter, hemska minnen som sopats under mattan i stället för att bearbetas. Så blir det, för annars hade det inte blivit en långfilm.
Jöback sjunger, naturligtvis, helbra. Han drar ”När natt flyr”, som är en hit, men han håller inte riktigt skådismåttet i långfilmssammanhang. Det gör däremot Kuhnke och Suzanne Reuter, men de har fått småtrista rollfigurer att arbeta med. Loa Falkman, som spelar en självutnämnd lustigkurre, verkar ha hamnat i fel film.
Min främsta invändning är att manuset är snudd på löjligt förutsägbart och att huvudpersonerna är exceptionellt trögfattade när det gäller att förstå hur saker och ting hänger samman, nu och då.
Varför är mamma Mona (Reuter) så nedstämd? Var pappan verkligen en älskad toppenfarsa?
Två gåtor som jag, och typ alla andra i publiken, löste blixtsnabbt. Då återstod drygt 90 minuter av ”Jag kommer hem igen till jul”.
” Jöback sjunger, naturligtvis, helbra. Han drar ”När natt flyr”, som är en hit, men han håller inte riktigt skådismåttet i långfilmssammanhang.