Sara – med allt sitt väsen

Regi: Gunilla Bresky

Det är omöjligt att inte bli fascinerad av Sara Lidman när man ser den här ljuvligt egensinniga filmen, som lyfter dokumentärformen till nya vackra höjder.

Det var det här med granen. I inledningen av ”Sara – med allt sitt väsen” skildras hur den mycket unga Sara Lidman (1923– 2004) väljer väg i livet.

Hon har nära band till naturen i barndomsbyn Missenträsk i Västerbotten. Men det blir ändå de vuxnas rationella språk, med alla bokstäverna, som hon väljer efter en smärtsam uppgörelse med en särskilt ståtlig gran.

Tonen sätts direkt i den här dokumentären och den är så passande: högstämd och allvarlig men med små stänk av humoristisk skärpa som lättar upp. Det känns verkligen som att regissören Gunilla Bresky vet precis vad hon vill berätta om Sara Lidman och hur hon vill göra det.

Till sin hjälp har hon Lidmans egna dagböcker, ord och publicerade texter, som snyggt synliggörs på duken och genomsyrar filmen.

Det handlar förstås om genombrottet som författare, som Lidman själv kommenterar som att tiden hade ett behov av ”en liten litterär flickballong”. Engagemanget mot Vietnam-kriget, avtrycket hon gjorde i samhällsdebatten och det dåliga samvetet för att hon inte gjorde mer är viktiga delar. Hennes skildringar av gruvarbetarnas villkor samt den nära relationen till föräldrarna likaså.

Klassiska ”talande huvuden” och ytlig Wikipedia-fakta lyser däremot med sin frånvaro. Bresky dyker in i Lidmans smärtpunkter i livet; allt väsentligt kommer fram ändå. Inte minst den komplicerade kärleken till den gifte Eskil löper som en röd tråd genom Sara Lidmans liv.

Sara Lidman.

Ändå är det kanske Lidmans kärlek till orden, och kampen för att få dem precis rätt, som blir mest fascinerande. Och hur hon, trots det där ”valet” i början, ändå förblir så sammanlänkad med naturen och hur hon känner närvaron av sina gamla bortgångna släktingar i Missenträsk.

Norrlandsoperans symfoniorkester framför specialskriven musik av kompositören Johan Ramström, vilket bidrar till den fina stämningen. Sammantaget blir musik, gamla foton, författarens egna ord och rekonstruktionerna av Sara Lidman i arbete (filmad bakifrån, gestaltad av Malin Ackermann i vitspretig frisyr) till en mycket levande och njutbar upplevelse.