Hofbauer – från Vallås till makthavare
Han är Vallåskillen som såg Vallåsskolan brinna ner och sedan gjorde karriär, först inom elitidrotten som hockeymålvakt, sedan inom näringslivet. Den 1 december har Patrik Hofbauer, 50, suttit som vd och koncernchef på Svenska Spel i ett år.
Sport: Han växte upp på Vallås. Men efter att ha varit elithockeymålvakt och vd på olika företag är Patrik Hofbauer nu vd för Svenska Spel och han har inte glömt sin hemstad.
– Jag gick i sjuan och stod och jublade ihop med klasskompisarna eftersom vi trodde att vi då skulle få längre lov. Men sedan insåg vi att vi i stället skulle tvingas bussas runt till andra skolor. Då var det inte lika kul längre... minns Patrik som numera bor med frun Maria och sonen Simon, 19, i ett hus i Bromma medan den andre sonen, Adam, 16, går hockeylinjen på idrottsgymnasiet i Örebro.
Men pappa Josef, mamma Erna och syrran Sabine bor kvar i Halmstad, numera i Haverdal.
– Så det blir några besök varje år och självklart håller man koll på vad som händer där nere, säger Patrik när han tar emot på Svenska Spels kontor i arenastaden i Solna.
Först elitmålvakt i ishockey. Sedan försäljningschef på Scandic hotels och ett antal vd-poster på multinationella företag och nu – vd på Svenska Spel. Det är få i Sverige som kan visa upp ett liknande cv som Patrik.
Varifrån har du fått drivet att lyckas, dels inom idrotten, dels näringslivet?
– Jag tror att det beror på flera saker men det är idrotten som har format mig. Det var den som lärde mig att tävla, att vinna och förlora och att fokusera när det verkligen gäller. Och det är viktigt att ha med sig överallt i samhället eftersom man inte får nånting gratis.
– Därför finns det också många paralleller mellan idrotten och näringslivet. Att umgås i grupp, att ta hänsyn till varandra och inte minst – hjälpa varandra att bli bättre. Sedan finns det väldigt många goda förebilder i alla dessa fantastiska, ideella ledare.
– Jag vet eftersom jag själv har varit där, säger Patrik och avser att han var ungdomsledare för sina söner i BP i fotboll där han också satt fyra år i styrelsen, ”det var väl tredje varvet när ingen hade räckt upp handen”, och Göta Traneberg i hockey. Då har du sett både bra och dåligt ledarskap. Vad är det för dig?
– Bra ledarskap är i min värld tydlighet, mod, tillit och inkluderande. Det är när vi jobbar tillsammans och gör varandra bättre som vi blir riktigt vassa.
– Dåligt ledarskap blir ju nästan motsatsen, när vi blir otydliga och ängsliga som gör att vi inte fattar beslut och därigenom gör oss alltför långsamma. Jag gillar inte heller när det blir för mycket hierarki utan föredrar platta strukturer där vi jobbar tillsammans som ett team.
Patrik växte upp på Vallås i Halmstad dit familjen kom när han var åtta år. Pappa Josef var glasblåsare och i sökandet efter jobb hade familjen först flyttat från Tyskland till Norrköping innan han blev anställd på Pilkington.
Idrotten kom tidigt in i Patriks liv. Först fotboll i HBK:S fotbollsskola innan det blev Halmia. Och så ishockey i Halmstads HK. Men som 15-åring tvingades han välja bort fotbollen. Då hade han några år tidigare lämnat HHK för Rögle och Ängelholm dit föräldrarna skjutsade honom flera kvällar i veckan.
Efter grundskolan i Halmstad blev det hockeygymnasiet i Leksand och bara ett år senare – A-lagskontrakt med Örebro. Två säsonger i Troja Ljungby och fyra i Örebro följde när Patrik också debuterade i juniorkronorna innan Shl-chansen kom med Björklöven 1993/94.
Men en hjärtmuskelinflammation skulle förändra livet för Patrik när han var 24 år.
– Jag vaknade en natt och kunde inte stå upp. Först trodde man att det var twar, men sedan visade det sig vara hjärtmuskelinflammation. Det tog tre månader att bli frisk och efter det kom jag väl egentligen aldrig riktigt tillbaka. Så det blev några år till innan jag slutade.
Först tillbaka till Örebro innan en ny Shl-sejour, nu i Djurgården. Patrik pluggade då parallellt marknadsekonomi på IHM Business school för att sedan börja arbeta halvtid på Scandic hotels.
Det var också där som han, 27 år ung, blev försäljningschef och samtidigt fortsatte att utbilda sig.
– Jag insåg att jag aldrig skulle bli proffs utomlands och började fokusera på det civila. Så tajmningen kunde inte ha varit bättre när jag erbjöds jobbet på Scandic på villkoret att lägga av med hockeyn. Jag förklarade att jag först måste spela ut kontraktet, men med löftet att jag skulle sluta efteråt fick jag jobbet.
Nu tog Patriks nästa karriär fart. Headhuntad av NEC blev han vd på det japanska it-företaget innan Canal Digital, dotterbolag till Telenor, hörde av sig.
– Det var precis när vi gick över från analog till digital tv. Det var en väldigt spännande och omvälvande tid. Tv-tablåer skulle bli oviktiga, man kunde se tv på datorn. Den marksända tv:n skulle dö ut, hette det, men riktigt så blev det ju inte...
Clear Channel med nya ägare blev nästa utmaning där Patrik som vd vände förlust till vinst på två år. Då hörde Telenor av sig igen om att bli Sverigechef – ett bolag han sedan sammanlagt skulle arbeta för i tolv år.
Tills chansen i Svenska Spel kom i fjol.
– Jag stod väl på tur för ett utlandsuppdrag, i Asien. Men jag vill bo i Sverige, inte minst för familjens skull. Så när Svenska spel dök upp kunde jag bara inte tacka nej. Dels tack vare sina starka produkter och sitt varumärke, men minst lika mycket genom sin starka koppling till idrotten.
Vilka visioner hade du när du kom till Svenska Spel?
– Jag hade en bra bild av vad Svenska Spel skulle ta sig igenom. Med den nya spellagstiftningen var det den största förändringen i företagets historia. Vi var det enda bolaget som, i linje med konkurrenslagen, var tvunget att dela upp ett bolag i tre, vilket innebar att kundregister och databaser skulle flyttas. Det var en förändringsprocess som har kostat oss en halv miljard hittills och vi är inte framme ännu.
– Omställningen har nog heller inte blivit som någon aktör hade trott. Spellagstiftningen fungerar i stort sett bra. Men konkurrensen har ökat, fler mindre aktörer har kommit in och slåss om samma kaka. Och genom Spelpaus har kakan minskat vilket är bra eftersom det betyder sundare intäkter, säger Patrik och avser det nya nationella avstängningsregistret för att förhindra spelmissbruk.
Tar ni tillräckligt ansvar där?
– Jag tycker det. Redan innan lagstiftningen kom hade vi 20 000 personer avstängda så det var inget nytt för oss. I dag är det 43 000 och nu måste man sätta sina insättningsgränser för att ha koll på sitt spel.
– Men tyvärr hamnar ändå ett antal människor i spelmissbruk och varje sådan person är ett misslyckande. Därför arbetar vi hårt med olika åtgärder, bland annat ger vi sju miljoner kronor till en professur som forskar kring spelmissbruk.
Samtidigt är Svenska Spel den största sponsorn till fotbollen, ishockeyn, handbollen och innebandyn på förbundsnivå samt numera också till SOK och längdskidåkningslandslaget.
Dessutom delar man, genom Gräsroten, ut 50 miljoner kronor varje år till 8 000 föreningar, stöttar damfotbollen och har ihop med RF startat Framåtfonden som har fått 100 000 personer i rörelse genom bland annat pensionärspingis.
– Vi sponsrar idrotten med 300– 400 miljoner varje år. Det är vårt sätt att betala tillbaka, även om vi nu troligtvis kommer att minska summan på grund av konkurrensen.
Att vara vd för Svenska spel är
också att vara offentlig person.
– Ja, väldigt många vet vad vi gör och har synpunkter och åsikter. Kanske inte så mycket på själva Svenska Spel-varumärket som våra produkter. Vi säljer tre Triss-lotter i sekunden och på Eurojackpot i våras vann ett äldre pensionärspar i Örebro 562 miljoner kronor – den största vinsten någonsin.
Men hade det inte varit bättre om 562 personer hade vunnit en miljon var?
– Jo, jag kan delvis hålla med om det. Samtidigt är just det ett lotteri över hela Europa. Och vi jobbar med drömmar och spänning – saker som kan förändrar livet för folk.
Själv har han som mest vunnit 4 000 kronor på Stryktipset.
– Den vanligaste vinsten är väl 30 kronor på Triss, skrattar Patrik.
Det märks att han brinner för sitt jobb och de utmaningar som Svenska Spel står inför. Fritiden, han har faktiskt det, lägger han helst på familjen, att träna och se idrott live, medan trädgårdsarbetet inte har högsta prio.
– Jag har alltid jobbat mycket i alla år och vågar knappt säga hur mycket. Men familjen vet om att jag behöver jobba mycket, säger Vallåssonen Hofbauer med en sista hälsning till idrotten i Halmstad:
– Kul att hockeyn verkar vara på gång igen. Och så hoppas jag att HBK snart är tillbaka där laget hör hemma, i Allsvenskan.
Det är idrotten som lärde mig att tävla, att vinna och förlora. Och det är viktigt att ha med sig överallt i samhället.
Patrik Hofbauer