Tät trio är vansinnigt rolig i Strindbergs äktenskapshelvete
August Strindberg Dödsdansen
Regi, manusbearbetning & scenografi: Stefan Larsson. I rollerna: Mikael Persbrandt, Lena Endre, Thomas Hanzon. Kostym: Kajsa Larsson. Halmstads teater 7/11
Det fanns en tid när ytterst få människor skilde sig. Varför? Tja det fanns väl flera anledningar: man ”gjorde helt enkelt inte så”, släkten kom i vanrykte, kvinnor var hemmafruar och hade ingen egen ekonomi...
Så var det 1900 när August Strindberg skrev ”Dödsdansen” om det gifta paret Edvard och Alice, och på torsdagskvällen kunde vi skåda makarna. Det var Mikael Persbrandt och Lena Endre som gestaltade deras inferno på Halmstads teater.
Det börjar med att Edvard gör entré i ett rökmoln och det ligger en sorglig slöja över hela föreställningen. Här finns inget fredagsmys eller någon idyll som kan rämna, stämningen är i botten redan från början.
Någon – jag minns inte vem – nämner ordet ”glädje” och den andra svarar ”Vad är det?”. Fenomenet har varit en extremt sällsynt gäst under parets 25 år som gifta, och makarna har dessutom gjort sig omöjliga i sällskapslivet.
”Alla människor är pack”, säger Edvard och han verkar leva som han lär.
Det är dystert men lättas upp av en befriande humor, som skådespelarna levererar med en suverän tajming. Och det blir ännu bättre när Alice’s kusin Kurt (Thomas Hanzon) kommer på besök och hamnar mitt i det verbala tumultet.
Han lyssnar på makarnas bittra attacker under stigande förvåning. Var har han hamnat? ”Det hatas så mycket att det är svårt att andas”.
Det är effektiv och högklassig underhållning som skruvas åt och får en svartare ton i andra akten, där det ljugs och fifflas på alla tänkbara sätt.
Det är första gången jag ser Sveriges mest omskrivna skådespelare Mikael Persbrandt ”live” och han är lysande. En stunden agerar han hotfull härskare i uniform som viftar med sabeln, och i nästa sekund är han gnällig, ömklig och svårt sjuk.
Han ramlar i golvet flera gånger och Alice tror han är död – ”Gud vare lovad!” – men han börjar snart sprattla igen. Och bjuder upp till ännu en helvetesdans.
Lena Endres roll är mera dämpad, föga förvånande eftersom det var Strindberg som skrev pjäsen för 119 år sedan. Men hon har en mördande skärpa i stämman när hon stöter fram elakheter, och några monumentala utbrott i andra akten.
Thomas Hanzon år också en pärla som gäst, där han sitter mellan makarna med irrande blick och vrider sig nervöst – medan han försöker förstå vad som pågår. Kurt är dramats goda och normala person som mot slutet förvandlas till aktiv deltagare i gyttjebrottningen.
”Dödsdansen” i Stefan Larsson regi hade premiär 2014 och vi får vara tacksamma att den täta trion fortsätter att spela pjäsen.
För det här är teater av högsta klass och den lär oss – om inte annat – att vi ska vara glada som lever i dag. När det är lättare att skiljas.