Folk & familj:
Nick Borgen, vinnaren från 90-talet, har flyttat till den halländska skogen, och 67-åringen fortsätter uppträda.
När vi träffar Nick på ett kafé i Halmstad kommer han från en musikaffär.
– Jag har köpt gitarrsträngar, jag behöver nya hela tiden, säger Nick som de senaste veckorna har uppträtt i flera västsvenska städer.
Tidigare i höst spelade han i Spanien och Turkiet, och i den gångna helgen sjöng han sin hockeylåt från 1995, ”Den glider in”, vid en middag i anslutning till en Nhlmatch i Stockholm.
Du borde väl ta det lugnt? Du är 67 år.
– Ja, men så länge människor vill höra mig, så fortsätter jag spela och sjunga. Jag uppträder ensam med akustisk gitarr och ibland med singback, men jag har skapat varenda ton i bakgrundsmusiken själv, säger norrmannen som emigerade till Sverige för 50 år sedan.
Numera är han han även hallänning, sedan hösten 2018 hyr han ett hus utanför Skavböke.
Hur kommer det sig?
– Jag bodde i Stenungsund med min fru, som jag levt med i 40 år – men vi skilde oss. Jag var en av dessa dumma män som lämpade över för mycket på min fru, och inte förstod det förrän efteråt.
– Efter skilsmässan funderade jag på vart jag skulle ta vägen och kom att tänka på Skavböke. Jag hade uppträtt några gånger på bygdegården i byn och lärt känna arrangören – och hennes son hade ett hus där som jag fick hyra.
Nick trivs förträffligt i den djupa halländska skogen.
– Jag gillar även landet Sverige där jag har levt så länge.
Nicks historia börjar dock vid den blåsiga kusten i Nordnorge. Han föddes 1952 i Andenes i Vesterålen, en ögrupp norr om Lofoten där man kan hitta ett av landets största fiskelägen.
– Pappa var fiskare men varken jag eller mina två bröder valde det yrket, säger Nick som tidigt satsade på att spela och sjunga.
Vid den tiden fanns det inget musikgymnasium i Norge och därför flyttade han till Östersund 1969, 17 år gammal.
– Där blev jag kvar ett bra tag, det är en av Sveriges vackraste städer, säger Nick som har skrivit hyllningssången ”Mitt älskade Östersund”.
Men det är bara en liten del av hans låtskatt. Den norsk-svenske artisten har levt på att spela, sjunga, skriva och producera musik i hela sitt vuxna liv, släppt ett 30-tal album och blivit en självklar del av den svenska nöjesbranschen.
– Jag har sjungit allt från dansbandsmusik till rock and roll.
Nicks publika genombrott kom i svenska Melodifestivalen 1993 med ”We are all the winners”, en låt som fick mycket PR eftersom idrottsstjärnorna Maria Akraka, Erica Johansson och Frida Johansson var körsångerskor. En smart idé. Vem kom på den?
– Bert Karlsson. Who else? Låten blev tvåa i Mello efter Arvingarnas ”Eloise”, och har betytt mycket för Nick.
– Samtidigt är det lite trist. Alla känner till ”We are all the winners” men jag har skrivit mycket bättre låtar som ingen är intresserad av – utom mina mest hängivna fans.
Låten må vara Nicks största hit i Sverige men utomlands är ”World wide web”, hans bidrag vid Mello 1997 betydligt större.
– Texten handlade om ett fenomen som få kände till vid den tiden, säger Nick.
Som musikproducent har han noga följt med den digitala utvecklingen, och ofta legat i framkant.
– Jag var en av de första nordiska artisterna som hade en webbaserad hemsida. Jag tror att det var 1994 och den var ansluten till en server i Ohio, USA. Det tog en timme och 20 minuter att komma in på sidan där det fanns plats för en bild och lite text. Men det var i alla fall en hemsida, säger Nick och skrattar.
Du verkar lite tekniknördig. Plöjer du manualer?
– Absolut. De är perfekta att läsa på hotellrummet när man turnerar, jag kan ha med så här tjocka, säger Nick och måttar minst en decimeter mellan händerna.
Nick läser mycket överhuvudtaget och skriver själv. 2017 gav han ut romanen ”Klasskampen”.
Alla känner till ”We are all the winners” men jag har skrivit mycket bättre låtar som ingen är intresserad av – utom mina mest hängivna fans
Nick Borgen
– Dessutom konstruerar jag musikquiz och andra quiz, som kan vara rätt avancerade.
Allt detta förutom din musik. Vilar du aldrig?
– Nej, det behövs inte. Jag har adhd.
Det säger Nick och berättar att han även lider av dyslexi, vilket givetvis försvårar skrivandet.
– Jag får korrekturläsa mina texter 750 gånger och ta hjälp av mina vänner.
Just nu skriver Nick på en ny roman där ett avsnitt utspelas på värdshuset i Torup, ”där det har hänt mystiska saker en gång i tiden”. Dessutom planerar han en självbiografi och de närmaste veckorna ska han spela vid julbord i Värmland, och ge konserter i Norge.
– Sedan tar jag jullov.
Du var rätt omtalad på 90-talet men de senaste 20 åren har du turnerat i medieskugga.
– Ja, och det passar mig bättre. Jag gillar inte stora arenor, jag vill ha publiken nära så att vi kan prata med varandra, säger Nick.
Vi går ut för att fotografera honom i Halmstad, en stad som han gärna lovsjunger.
– Den är så fin. I våras kom jag en gång till Stora torg där folk från hela världen sålde frukt och grönsaker. Jag köpte jordgubbar och satt mig ner och åt, som en byfåne.
– Dessutom gillar jag att gå i stans affärer. Jag har en kvinna inom mig, säger Nick och skrattar stort (det gör han ofta)
Vad händer nästa år?
– Vi får se, men i januari producerar jag en skiva med Anita Hegerland, hon som sjöng ”Mitt sommarlov” en gång i tiden.
Du håller kontakt med ditt gamla hemland?
– Ja, och det har hänt en märklig sak. 1969 försökte jag, 17 år gammal, få ett norskt skivbolag att ge ut en skiva med min musik, och fick nobben. Men förra året hörde samma bolag plötsligt av sig och ville att vi ska ge ut ett album på norska. 49 år senare.