Maria Näslund: Sekten är det säkraste kortet av alla
Tänk om man skulle trycka ner en bok i godishåven när ännu ett uttråkat skelett med en liten djävul i släptåg knackar på dörren. Man går och fejkprasslar lite i köket och så kommer man tillbaka och lägger leende i en barnbok med orden: ”Böcker är också godis! Ha ett härligt läslov!” Lite roligt hade det ändå varit – och på gränsen till skräckvarning. Tonåringarna hemma hade lidit av svår sekundärskam och ryktet hade snabbt spridit sig på byn, precis som när man själv gick och lussade (halloween fanns inte på min tid som godistiggare) och någon tant hämtade en klementin när man sjungit sin repertoar. Lojalt varnade man konkurrerande luciatåg man mötte i mörkret på gatorna att hålla sig borta från huset med klementintanten. ”Gå inte dit! Man får FRUKT där!”
Men vill man ha riktig skräck får man faktiskt gå till böckerna. Den här månadens otäckaste är utan tvekan ”Knutby” av Jonas Bonnier. När andra författare försöker skapa spänning med objudna gäster i tomma hus, ryska agenter som nästlar sig in i FBI eller en mördare på vift i Paris tar han fram det säkraste kortet av alla: sekten. Romanen, som ju alla vet är verklighetsbaserad, rör sig nästan hela tiden mellan några få hus i Knutby.
” Det är ett eget universum där några få styr och där minsta tvekan hos en församlingsmedlem leder till en rejäl omgång hjärntvätt (och inte sällan sex – som maktutövning)
Det är ett eget universum där några få styr och där minsta tvekan hos en församlingsmedlem leder till en rejäl omgång hjärntvätt (och inte sällan sex – som maktutövning). Den sociala kontrollen är extrem och varje steg man tar mellan husen analyseras. ”Kristinehamn hade i jämförelse varit som att bo i New York”, som en av bokens huvudpersoner beskriver Knutby som nykomling.
Normala vardagssysslor som att handla eller laga mat till barnen blandas med aktiviteter som utomstående knappast skulle kalla normala (som att ta emot par för terapi men sedan gå undan med kvinnan till gästrummet en timma medan hennes make väntar), men det är också kontrasterna som gör Jonas Bonniers roman levande. Förövarna är förövare, men tillåts också vara komplexa i en berättelse om ondska.
Bokens omslag är genialiskt och hade kunnat användas som accessoar på Halloween. Tittar man snabbt ser det ut som en Bibel – alltid roar det någon när du läser på bussen – men snart ser man att korset i guld är brutet på mitten.
Även Karin Slaughter rör sig i sektmiljö i ”Den sista änkan”. Polishjälten Will Trent infiltrerar ett alternativt samhälle i USA där kvinnor förtrycks och där högerextremismen frodas. ”Bröderna” mässar om rasens fortlevnad och har lyckats hjärntvätta en grupp som är redo att offra sig för ”den större saken”
Mariette Lindsteins ”Sprickor i jorden” (Forum) som kom ut i våras är en thriller i sektmiljö och uppföljare till ”Vit krypta”. Också här handlar det om makt och hur långt de som styr är beredda att gå för att uppnå sina mål. Svaret är som alltid: skrämmande långt.