Supportern som satt i fängelse i Rumänien
Sport: Supportern Jerker Wetterlöv satt fängslad i Rumänien efter en fotbollsmatch för 30 år sedan. Ändå väljer han att återvända för att stödja Sverige i Em-kvalet i Bukarest i kväll.
I kväll möter Janne Anderssons Sverige Rumänien i Bukarest i det som kan bli en avgörande kvalmatch till nästa års Em-slutspel. Men för Jerker Wetterlöv, Blixten kallad, med sex VM, åtta EM och otaliga landskamper bakom sig var det den här gången inte alls självklart att åka med och stötta blågult.
– Nej, de fruktansvärda minnena sitter ju kvar så det dröjde in i det längsta innan jag bokade resan och köpte biljett. Eva, min tjej, ville absolut inte att jag skulle åka och många kompisar har varnat mig för att jag kanske finns i något register där nere. Men matchen är ju så viktig att den vill jag inte missa, säger han.
Lägenheten på Linehed i Halmstad är belamrad av kartonger med souvenirer, landslags- och klubbtröjor, anteckningar och bilder och antyder om att hus eller åtminstone en större lägenhet skulle vara önskvärd. Minnen från alla år med landslaget och klubben i hans hjärta, IFK Göteborg, född i Göteborg som han är.
Men inget minne har etsat sig fast starkare än det som skedde för drygt 30 år sedan i diktatorn Nicolae Ceau escus Rumänien – ett minne som han helst hade förträngt och som kunde ha kostat honom livet.
För låt oss vrida klockan tillbaka till mars 1989 och IFK Göteborgs match i Uefa-cupen mot Steaua Bukarest.
Blåvitt hade vunnit den första matchen hemma på Ullevi med 1–0 och nu skulle resultatet försvaras.
Ett 50-tal förhoppningsfulla supportrar åkte buss ner, men fastnade vid gränskontrollen i sju timmar när hela bussen skulle genomsökas.
– Redan där insåg man vilket stängt land Rumänien var, inflikar Jerker.
Supportrarna eskorterades till hotellet där Jerker delade rum med två andra. Säkerheten var enorm med snudd på utegångsförbud när alla övervakades av landets säkerhetspolis, Securitate.
Matchdagen slussades Blåvitts supportarna till arenan där man anvisades plats. Matchen? Överkörning och 1–5 sedan Dick Last kunde ha fått en roligare debut i målet.
Tillbaka på hotellet var det gravöl innan det var läggdags. Men då, mitt i natten, knackade det plötsligt på dörren. Utanför stod några rumäner som på knackig engelska och med teckenspråk försökte berätta att de ville visa något som omvärlden var tvungen att se.
– Jag och en av rumskompisarna, Jimmy, hängde på. Jag tog med mig kamera och sedan blev vi skjutsade i en skåpbil, minns Jerker.
De stannade utanför ett hus som hade sett sina bästa dagar och där på andra våning skulle de ställas inför en syn som de aldrig skulle glömma, de förbjudna barnhemmen.
– Barnen var fastkedjade vid sina sängar och låg eller satt i sin egen avföring. Och utvecklingsstörda, äldre barn, gick omkring i skiten. Det var obeskrivligt. Jimmy, min kompis, gick ut och spydde medan jag började plåta för det här måste världen få se, tänkte jag, berättar Jerker.
Då plötsligt flög dörrarna upp och beväpnad säkerhetspolis klev in i rummet. Utan någon förklaring fördes Jerker och Jimmy, tillsammans med några anställda på barnhemmet, till ett fängelse där de först placerades i en större cell bland mördare och våldtäktsmän.
Någon rättegång var det inte tal om. Inte heller några papper att skriva på, några förhör eller kontakt med svensk ambassadpersonal. I stället beslagtogs kamera, filmer och alla tillhörigheter. Och en brits i en trång cell skulle bli sovplatsen den kommande tiden med ovissheten, skräcken att inte veta, som närmaste granne.
– Vi tappade tidsuppfattningen, om det var natt eller dag, så för att veta hur många dagar som hade gått gjorde vi som man sett på film, ristade ett streck i väggen för varje dag.
Till slut var drygt 60 streck inristade i den skrovliga betongväggen. Jerker och Jimmy hade suttit drygt två månader i skräckfängelset där det
” Barnen var fastkedjade vid sina sängar och låg eller satt i sin egen avföring. Det var obeskrivligt.
Jerker Wetterlöv
bara serverades soppa och bröd att äta, de inte fick läsa och bara rastades någon gång om dagen.
– Men tack och lov placerades vi i samma cell. Och sedan fick vi ganska bra kontakt med två av vakterna som nog inte heller förstod varför vi satt där.
Hur fördrev ni tiden?
– Genom att prata om allt och sova. Det fanns ju ingen annat att göra eftersom vi var förbjudna att läsa och skriva.
Funderade ni aldrig på att försöka rymma? Det var ju ingen som visste att ni satt där?
– Jo, de funderingarna dök väl upp ibland. Men fängelset var så välbevakat att då hade vi riskerat att bli ihjälskjutna i stället.
Plötsligt, en dag, kom ett pansarfordon in på området. Jerker och Jimmy kastades in.
– Vi fick tillbaka en del av våra tillhörigheter, men visste ju inte vad som skulle hända. Vi kunde ju vara på väg till avrättning.
Men i stället fraktades de till Bukarests internationella flygplats där ett flyg stod redo att flyga hem svenskarna.
– Det var några personer som mötte oss, men ingen sa något så vi vet inte om de var svenskar. Det verkade som om allt hade tystats ned, men vi var bara tacksamma och glada över att ha blivit frisläppta och få komma hem.
Men du måste ha varit livrädd?
– Självklart! Det fanns dagar där jag inte trodde att jag skulle komma hem levande så man får ett annat perspektiv på livet efter sådana händelser.
Märkte ni att revolutionen var på gång i landet?
– Ja, det jäste under ytan. Många var oroliga, säger Jerker och avser att folket under några blodiga decemberveckor störtade regimen och sedan på juldagen avrättade paret Ceau escu.
I dag är Jimmy inte längre kvar i livet, men trots den gemensamma skräckupplevelsen hade de sedan aldrig någon närmare kontakt.
– Nej, jag tror att vi helst bara ville glömma allt.
Det hindrade ändå inte Jerker från att bara några månader senare som ensam supporter åka till Vilnius och stötta Blåvitt mot Zalgiris i dåvarande Sovjetunionen.
– Jag fick inte med mig någon av pilsnergubbarna så jag stod där bland 20 000 sovjeter och blev nästan mer populär än spelarna, skrattar Jerker.
Vistelsen förlängdes med två dagar när han på hotellet sedan träffade rockstjärnan Suzi Quatro som bjöd in honom på hennes konsert i staden.
Och när Jerker för två år sedan var tillbaka i Vilnius i samband med att IFK Göteborg skulle spela jubileumsmatch där fick han ett nytt kvitto.
– De kände igen mig efter 30 år! Men så fick jag också en tidning där det var ett reportage om mig.
För Jerker – som just nu är sjukskriven men annars arbetar som kock – har fotbollen blivit en livsstil, där han har fått uppleva mycket och även har ett ljust minne av Rumänien.
– Det var när Sverige vann bronsmatchen i VM i USA 1994 – då var jag där, ler han, dagen till ära iförd Klas Ingessons landslagströja nummer 8.
Men i Bukarest blir det bara en övernattning för Jerkers del. Han åker tidigt matchdagen från Köpenhamn, anländer vid lunch och åker hem dagen därpå.
– Jag varken vågar eller vill stanna längre än så.