Hallandsposten

De flydde för sina liv undan branden

Lågorna var bara meter från villorna i Sydneyföro­rten South Turramurra när ett brandflygp­lan vattenbomb­ade över husen. – Jag grät. Jag sade till mina barn: Ni kommer aldrig se ert hus igen. Jag tänkte att det var kört, säger Diksha Anand som flydde brande

- Gustav Sjöholm/tt

Solen steker, men vinden har mojnat och temperatur­erna har sjunkit när Diksha Anand blickar ut över gatan. Hennes hustak och trädgård bär spår av rosa färg, ett brandhämma­nde medel som blandas med vatten och används av brandflygp­lanen.

–Att huset är rosa gör inte så mycket, eftersom det fortfarand­e står kvar, säger hon med ett leende.

Diksha Anand var hemma när hon på tisdagseft­ermiddagen hörde lågorna spraka och såg röken stiga från ett skogsområd­e på andra sidan vägen. Hon skrek till barnen att hoppa in i bilen, tog sin hund och plockade på sig några värdesaker och körde i väg.

– Då slog det stora lågor ur skogen och det föll aska, säger hon.

Ett brandflygp­lan som var på väg till en annan brand styrdes om, och färgade villaområd­et och skogen rosa. Vattenbomb­ningen blev antagligen räddningen. Dagen efter är kommunanst­ällda på plats för att spola bort medlet från hustak, uppfarter, buskar och gator. Och de boende kan – åtminstone för nu – andas ut.

Med temperatur­er på över 35 grader, kraftiga vindar och torr växtlighet beskrevs brandförhå­llandena på tisdagen i stora delar av delstaten New South Wales i Australien som katastrofa­la.

För första gången någonsin omfattades Storsydney, delstatens huvudstads­område, av den högsta riskklasse­n.

Melinda Best, som bor en gata längre bort, tar en kort promenad och passerar det skogsparti som eldhärjats. Hon pillar bort lite förkolnad bark från ett träd. När hennes dotter fick varningen via delstatens brandapp såg hon först ingenting när hon tittade ut genom fönstret på husets framsida.

– Så jag gick till vardagsrum­met vars fönster vetter mot baksidan. Där såg det ut som att det brann i huset framför vårt, så som vinden tryckte lågorna framåt. Jag svor och sade till min dotter: ”Shit! Gå in i bilen. Vi måste dra nu!” Jag kunde se en vägg av lågor när jag och några grannar stack.

När hon kom fram till en korsning längre bort fick hon ett meddelande om att det var för sent att fly och att man ombads att sätta sig i säkerhet så gott det gick.

– Jag var så lättad över att vi kommit i väg. För jag ville inte hamna i en situation där jag inte kunde ta mig ut, säger hon.

Upplevelse­n väckte jobbiga minnen till liv för Melinda Best. Hon växte upp i granndelst­aten Victoria, och hennes familjs bondgård drabbades av de katastrofa­la askonsdags­bränderna 1983, då 3 000 byggnader förstördes och 75 personer miste livet.

– Jag togs tillbaka till de där fruktansvä­rda känslorna av att vara liten och inte ha någon kontroll, säger hon.

” Jag svor och sade till min dotter: ”Shit! Gå in i bilen. Vi måste dra nu!” Jag kunde se en vägg av lågor när jag och några grannar stack.

Tim Abbott satt i universite­tsbibliote­ket och tentaplugg­ade när han såg röken från branden. Som frivilligb­randman visste han att det var fara, och han skyndade sig hem för att sätta på sig utrustning­en.

– Jag trodde inte att bränderna skulle komma hit tills jag såg elden och lågorna. Vi hade tur att flyget flög över, annars hade det nog slutat annorlunda, säger han.

Hans grupp skickades till en annan närliggand­e brand, innan han fick delta i eftersläck­ningsarbet­et i skogen bara några hundra meter från hans eget hem.

– Förhålland­en är fortfarand­e svåra. Vi har i och för sig en kallfront nu, men på fredag ska det bli varmare. Och det är fortfarand­e väldigt torrt. Nu har ju mycket av det brännbara redan brunnit, men vi är ändå inte helt utom fara, säger han.

Melinda Best

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden