De flydde för sina liv undan branden

Lågorna var bara meter från villorna i Sydneyförorten South Turramurra när ett brandflygplan vattenbombade över husen. – Jag grät. Jag sade till mina barn: Ni kommer aldrig se ert hus igen. Jag tänkte att det var kört, säger Diksha Anand som flydde brande

Solen steker, men vinden har mojnat och temperaturerna har sjunkit när Diksha Anand blickar ut över gatan. Hennes hustak och trädgård bär spår av rosa färg, ett brandhämmande medel som blandas med vatten och används av brandflygplanen.

–Att huset är rosa gör inte så mycket, eftersom det fortfarande står kvar, säger hon med ett leende.

Diksha Anand var hemma när hon på tisdagseftermiddagen hörde lågorna spraka och såg röken stiga från ett skogsområde på andra sidan vägen. Hon skrek till barnen att hoppa in i bilen, tog sin hund och plockade på sig några värdesaker och körde i väg.

– Då slog det stora lågor ur skogen och det föll aska, säger hon.

Ett brandflygplan som var på väg till en annan brand styrdes om, och färgade villaområdet och skogen rosa. Vattenbombningen blev antagligen räddningen. Dagen efter är kommunanställda på plats för att spola bort medlet från hustak, uppfarter, buskar och gator. Och de boende kan – åtminstone för nu – andas ut.

Med temperaturer på över 35 grader, kraftiga vindar och torr växtlighet beskrevs brandförhållandena på tisdagen i stora delar av delstaten New South Wales i Australien som katastrofala.

För första gången någonsin omfattades Storsydney, delstatens huvudstadsområde, av den högsta riskklassen.

Melinda Best, som bor en gata längre bort, tar en kort promenad och passerar det skogsparti som eldhärjats. Hon pillar bort lite förkolnad bark från ett träd. När hennes dotter fick varningen via delstatens brandapp såg hon först ingenting när hon tittade ut genom fönstret på husets framsida.

– Så jag gick till vardagsrummet vars fönster vetter mot baksidan. Där såg det ut som att det brann i huset framför vårt, så som vinden tryckte lågorna framåt. Jag svor och sade till min dotter: ”Shit! Gå in i bilen. Vi måste dra nu!” Jag kunde se en vägg av lågor när jag och några grannar stack.

När hon kom fram till en korsning längre bort fick hon ett meddelande om att det var för sent att fly och att man ombads att sätta sig i säkerhet så gott det gick.

– Jag var så lättad över att vi kommit i väg. För jag ville inte hamna i en situation där jag inte kunde ta mig ut, säger hon.

Upplevelsen väckte jobbiga minnen till liv för Melinda Best. Hon växte upp i granndelstaten Victoria, och hennes familjs bondgård drabbades av de katastrofala askonsdagsbränderna 1983, då 3 000 byggnader förstördes och 75 personer miste livet.

– Jag togs tillbaka till de där fruktansvärda känslorna av att vara liten och inte ha någon kontroll, säger hon.

” Jag svor och sade till min dotter: ”Shit! Gå in i bilen. Vi måste dra nu!” Jag kunde se en vägg av lågor när jag och några grannar stack.

Tim Abbott satt i universitetsbiblioteket och tentapluggade när han såg röken från branden. Som frivilligbrandman visste han att det var fara, och han skyndade sig hem för att sätta på sig utrustningen.

– Jag trodde inte att bränderna skulle komma hit tills jag såg elden och lågorna. Vi hade tur att flyget flög över, annars hade det nog slutat annorlunda, säger han.

Hans grupp skickades till en annan närliggande brand, innan han fick delta i eftersläckningsarbetet i skogen bara några hundra meter från hans eget hem.

– Förhållanden är fortfarande svåra. Vi har i och för sig en kallfront nu, men på fredag ska det bli varmare. Och det är fortfarande väldigt torrt. Nu har ju mycket av det brännbara redan brunnit, men vi är ändå inte helt utom fara, säger han.

Melinda Best