Roy Andersson har ibland för mycket på hjärtat
Om det oändliga Regi: Roy Andersson Med: Martin Serner, Anders Hellström, Bengt Bergius och Tatiana Delaunay Sverige, 2019 (78 min)
I en tid när filmerna som visas på bio tenderar att bli längre och längre – till exempel landar Martin Scorseses kommande ”The Irishman” på tre och en halv timme – väljer Roy Andersson att gå sin egen väg. Det har han i och för sig alltid gjort, men det är ändå anmärkningsvärt att filmen med den poetiska titeln ”Om det oändliga” är 78 minuter kort.
Nu kan man för all del få väldigt mycket sagt på en timme och en kvart, om man har något viktigt att berätta vill säga, och det har onekligen Andersson i sina melankoliska, ibland lakoniskt humoristiska, betraktelser av människan, livet och döden, av kärleken, av hemska krigsminnen och av en bil som gått sönder. Jo, det är en blandning av stort och smått, men ibland känns det som att regissören har för mycket på hjärtat när han, utöver allt annat, får med Adolf Hitler i bunkern och, i en mäktig scen, en besegrad armé på väg mot ett fångläger i Sibirien.
Roy Andersson, född i Göteborg 1943, är ett filmkapitel för sig. Envisa rykten gör gällande att hans andra långfilm ”Giliap” från 1975 (regissörens debutlångfilm var, förstås, den allmänt hyllade ”En kärlekshistoria”) blev sågad och hånad från alla håll. En koll i mastodontverket Svensk filmografi ger att så var det inte riktigt, på kultursidorna kom många skribenter till Anderssons undsättning, men filmen blev en förlustaffär modell gigantisk för samtliga inblandade, och det främsta skälet, tror jag, till att regissören valde att ta en väldigt lång timeout från långfilmsskapandet.
Så här i backspegeln kan man konstatera att bildspråket i ”Giliap” pekade framåt, mot den mästerliga trilogin som inleddes med ”Sånger från andra våningen” år 2000.
”Om det oändliga” är en fristående fortsättning. På filmaffischen, och en bit in i filmen, två älskande som svävar över en stad. Det är en vacker bild, tydligt inspirerad av Marc Chagall, men i Roys film visar det sig att staden under kärleksparet ligger i ruiner, gissningsvis efter ett bombanfall.
Man känner igen sig i Roy Andersson-land. En stillastående kamera. Inga klipp i onödan. Det mesta är inspelat i studio. Restaurangmiljöer
där tiden stått still sedan sent 1950-tal. Allt berättat i korta tablåer, några hänger samman, andra inte. Filmen sticker ut, men visst börjar Andersson gå en smula på repeat?
Men. Han räds inte de stora livsfrågorna. ”Vad ska man göra när man tappat sin tro?”. Det är en präst som vill ha svar. Frågan hade lika gärna kunnat ställas av Gunnar Björnstrand i Ingmar Bergmans ”Nattvardsgästerna” (1963), som också handlar om en präst som har allt emot sig och som börjat förlora tron på Gud, och på hela mänskligheten.
Prästen (Martin Serner gör rollen) i Anderssons film är på fallrepet. Han halsar nattvardsvinet direkt ur flaskan. Han ber om goda råd från en läkare/psykiater, men får inga eftersom läkaren är känslokall och helt inkompetent.
Går det att hitta tillbaka till Gud i en värld fylld av krig, svält och terrordåd? Plötsligt ”Stilla natt” på ljudspåret. ”Kristus till jorden är kommen/oss är en frälsare född”.
Kanske kan den julpsalmen vara lite hjälp på vägen för alla som börjat vackla i sin tro? Roy Andersson, som inte är bottenlöst pessimistisk, menar att det är så.
En stillsam kvinnlig berättarröst förklarar vad vi ser, eller rättare sagt vad hon sett. ”Jag såg en ung man som ännu inte mött kärleken”. ”Jag såg en man som inte litade på banker och hade sina besparingar i madrassen”.
Berättarrösten gör filmen meditativ. Det är bra. 78 minuter går i ett nafs.