Trots den gamla superhiten blir det mesta fel
Last Christmas Regi: Paul Feig
Paul Feig gör kommersiella komedier med en feministisk touch, i betydelsen Feig lyfter fram de kvinnliga rollfigurerna medan männen får hålla sig i bakgrunden. Tre filmexempel på detta är ”Bridesmaids”, ”The heat” (med fin kemi mellan Sandra Bullock och Melissa Mccarthy) och nyinspelningen av ”Ghostbusters”.
Regissörens filmer brukar vara klart kul varför det är något av ett mysterium att julsagan ”Last Christmas” är helt under isen, inte ens Emma Thompson (även manus) är särskilt övertygande när hon pratar engelska med en märklig östeuropeisk brytning.
Jag tar allt som går fel i tur och ordning.
”Last Christmas, I gave you my heart” sjunger George Michael. Inget fel på den låten i och för sig, men att bygga en hel romcom på Michaels gamla hit, som framförs till leda i filmen, är ingen god idé.
”Last Christmas” är så löjeväckande snarlik ”Love actually” att man hela tiden förväntar sig att Hugh Grant plötsligt ska sitta på puben med en pint i näven.
Storyns oväntade vändning, som filmbolaget bett mig att inte avslöja i recensionen, kommer inte som någon större chock, i synnerhet inte om man sett trailern där hela filmen sammanfattas på tre minuter.
Spelplatsen är London julen 2017. Kate (”Game of Thrones”-skådisen Emilia Clarke) drömmer om en karriär som sångerska, men försörjer sig på att, utklädd till tomtenisse, arbeta i en butik som säljer jul-krimskrams av värsta sort. Chefen, spelad av Michelle Yeoh, heter Santa, som i Santa Claus. Jätteroligt, not.
Upp dyker den stilige och halvmystiske främlingen Tom (Henry Golding). Han börjar uppvakta Kate på ett stillsamt, gammaldags sätt och lär henne samtidigt att titta på Londons gator, och livet, ur nya perspektiv.
Sedan blir detta en övertydlig film om julens budskap. Man ska hjälpa människor som har det svårt. Man ska försöka rätta till alla misstag som man gjort. Man ska vara sams med sina syskon när julafton närmar sig med stormsteg.
Nej, jag är inte allergisk mot julfilmer, finalen i Frank Capras ”Livet är underbart” (1946) är helt fantastisk, men ”Last Christmas” är något av en plåga.