Eva-ka­rin har Vi­mil som liv­li­na i sor­gen

Eva-ka­rin och Ann-ma­rie för­lo­ra­de si­na män, och blev en­sam­ma. Men de sök­te tröst och säll­skap i för­e­ning­en Vi­mil, vi som mist nå­gon mitt i li­vet. – Det har bli­vit vår liv­li­na.

Hallandsposten - - Sidan 1 - Per Kåg­ström pk@hal­lands­pos­ten.se

Folk&fa­milj: Eva-ka­rin Eder­löv mis­te sin man vid en olyc­ka 2017. Hon sör­jer än i dag, men har hit­tat stöd i nät­ver­ket Vi­mil.

Det lig­ger en stic­kad schal i många fär­ger på soff­kar­men i Eva-ka­rin Eder­lövs lä­gen­het i Halm­stad.

– Jag stic­ka­de ett an­tal så­da­na ef­ter att min man dött. Det var en bra te­ra­pi, jag kun­de stic­ka fram och till­ba­ka ut­an att bry mig om möns­ter­pass­ning. Det var av­slapp­nan­de och sak­ta­de ner hjärtryt­men, sä­ger Eva-ka­rin som är slöjd­lä­ra­re.

Jag träf­far hen­ne och Ann-ma­rie Nils­son en kall och blå­sig no­vem­ber­kväll. Ann-ma­rie är un­der­skö­ters­ka från Skum­meslövs­strand och även hon har för­lo­rat sin man. 2009 gick Chris­ter bort i can­cer, 61 år gam­mal.

– Han ha­de in­te va­rit sjuk länge, så jag var in­te be­redd på att han skul­le läm­na mig. Det var käm­pigt att gå vi­da­re, sä­ger Ann-ma­rie.

Eva­karins man Erik dog mer plöts­ligt vid en olyc­ka, när han var 63 år.

– Han be­sök­te vän­ner på Mau­ri­ti­us 2017 och tap­pa­de ba­lan­sen på en bal­kong som sak­na­de räc­ke. Han föll ner och dog di­rekt, sä­ger Eva-ka­rin som var kvar hem­ma i Halm­stad.

– Det var en to­tal chock och jag bröt ihop, sam­ti­digt som det var myc­ket prak­tiskt att ord­na. En sak var att väl­ja om Erik skul­le trans­por­te­ras hem i en kis­ta el­ler som as­ka i en ur­na – och jag val­de ur­na. Det kanske lå­ter kons­tigt, men jag tänk­te ”han har ald­rig ve­lat va­ra till be­svär, och det skul­le va­ra tungt att bä­ra ho­nom i en kis­ta”.

Bå­de Eva­ka­rin och Ann-ma­rie vitt­nar om en fruk­tans­värd tid ef­ter döds­fal­len, där de tack och lov ha­de stöd av si­na barn och vän­ner.

– Men man kan in­te läg­ga allt på dem, sä­ger Ann-ma­rie.

Det är där För­e­ning­en Vi­mil kom­mer in, ett nät­verk för sör­jan­de som träf­far varand­ra el­ler har kon­takt på Fa­ce­book. Vi­mil står för Vi som mist nå­gon mitt i li­vet.

– Al­la som är med har gått ige­nom sam­ma sak, och för­står vad det hand­lar om, sä­ger Ann-ma­rie.

– Ja, det är svå­ra­re att för­kla­ra sin sorg för dem som

le­ver i par, sä­ger Eva-ka­rin.

I Halm­stad träf­fas med­lem­mar­na en gång i må­na­den och äter kvälls­mat på Café Nosh.

– Även ic­ke-med­lem­mar är väl­kom­na, och de be­hö­ver in­te an­mä­la sig i för­väg. Det är ba­ra att kom­ma, sä­ger Eva-ka­rin.

Vad gör ni på era mö­ten?

– Äter och pra­tar. När nå­gon vill ta­la om sin sorg är al­la be­red­da att lyss­na, men vi kan ock­så helt en­kelt ha trev­ligt och skrat­ta. Du får nya vän­ner ge­nom Vi­mil, sä­ger Eva-ka­rin.

Den som blir med­lem får till­gång till en slu­ten grupp på Fa­ce­book, där man kan dryf­ta pro­blem el­ler kom­ma med ro­li­ga för­slag.

– Du kan skri­va ”är det nå­gon som vill gril­la med mig?” el­ler ”vill nå­gon föl­ja med på bio?”, sa­ker som är trå­ki­ga att gö­ra en­sam, sä­ger Eva-ka­rin.

För käns­lan av sak­nad häng­er kvar, en lång tid ef­ter att man mist sin äls­ka­de.

– An­hö­ri­ga och vän­ner kan ge ett stort stöd pre­cis när det har in­träf­fat, men ef­ter ett tag tän­ker de kanske att ”nu bör­jar allt bli nor­malt, hon job­bar ju igen och mår sä­kert bätt­re”. Men så be­hö­ver in­te alls va­ra, sä­ger Ann-ma­rie.

Lä­get blir in­te bätt­re av dö­den fort­sät­ter på­ver­ka li­vet. En boupp­teck­ning ska gö­ras, post kom­mer till den av­lid­ne och se­dan är det al­la hel­ger: jul, påsk, mid­som­mar, fö­del­se­da­gar – för att in­te ta­la om fre­da­gar­na när ar­bets­kam­ra­ter­na sä­ger ”trev­lig helg”, och går hem till si­na part­ners och fre­dags­mys.

– Där har jag ock­så en stor hjälp av Vi­mil. Jag kan skri­va ”det är fre­dag kväll och jag sit­ter här en­sam” på Fa­ce­book och få svar, och de be­hö­ver in­te kom­ma från Halm­stad. Det kan va­ra en med­lem från Umeå, Väs­terås el­ler en an­nan plats som vill ge stöd, sä­ger Eva-ka­rin.

med­lem­mar i Hal­land och mer än 900 med­lem­mar i Sve­ri­ge (17 pro­cent är män). 130 av dem kom till för­e­ning­ens 20-års­ju­bi­le­um i Var­berg 18–20 ok­to­ber.

Eva-ka­rin och Ann-ma­rie skul­le vil­ja att Vi­mil blev me­ra känt. De ha­de ing­en aning om att för­e­ning­en fanns, när de­ras män av­led.

– Jag fick ve­ta det fle­ra år se­na­re i ett tv-pro­gram, sä­ger Ann-ma­rie.

– Jag läs­te om det i en vec­ko­tid­ning, sä­ger Eva-ka­rin och tilläg­ger:

– Vi mås­te spri­da nam­net bätt­re och vår­den bor­de bör­ja in­for­me­ra drab­ba­de om att vi finns.

Bild: Ka­rin Bergh

Eva-ka­rin Eder­löv och Ann-ma­rie Nils­son för­lo­ra­de si­na män, och har se­na­re lärt kän­na varand­ra i nät­ver­ket Vi­mil.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.