Eva-karin har Vimil som livlina i sorgen
Eva-karin och Ann-marie förlorade sina män, och blev ensamma. Men de sökte tröst och sällskap i föreningen Vimil, vi som mist någon mitt i livet. – Det har blivit vår livlina.
Folk&familj: Eva-karin Ederlöv miste sin man vid en olycka 2017. Hon sörjer än i dag, men har hittat stöd i nätverket Vimil.
Det ligger en stickad schal i många färger på soffkarmen i Eva-karin Ederlövs lägenhet i Halmstad.
– Jag stickade ett antal sådana efter att min man dött. Det var en bra terapi, jag kunde sticka fram och tillbaka utan att bry mig om mönsterpassning. Det var avslappnande och saktade ner hjärtrytmen, säger Eva-karin som är slöjdlärare.
Jag träffar henne och Ann-marie Nilsson en kall och blåsig novemberkväll. Ann-marie är undersköterska från Skummeslövsstrand och även hon har förlorat sin man. 2009 gick Christer bort i cancer, 61 år gammal.
– Han hade inte varit sjuk länge, så jag var inte beredd på att han skulle lämna mig. Det var kämpigt att gå vidare, säger Ann-marie.
Evakarins man Erik dog mer plötsligt vid en olycka, när han var 63 år.
– Han besökte vänner på Mauritius 2017 och tappade balansen på en balkong som saknade räcke. Han föll ner och dog direkt, säger Eva-karin som var kvar hemma i Halmstad.
– Det var en total chock och jag bröt ihop, samtidigt som det var mycket praktiskt att ordna. En sak var att välja om Erik skulle transporteras hem i en kista eller som aska i en urna – och jag valde urna. Det kanske låter konstigt, men jag tänkte ”han har aldrig velat vara till besvär, och det skulle vara tungt att bära honom i en kista”.
Både Evakarin och Ann-marie vittnar om en fruktansvärd tid efter dödsfallen, där de tack och lov hade stöd av sina barn och vänner.
– Men man kan inte lägga allt på dem, säger Ann-marie.
Det är där Föreningen Vimil kommer in, ett nätverk för sörjande som träffar varandra eller har kontakt på Facebook. Vimil står för Vi som mist någon mitt i livet.
– Alla som är med har gått igenom samma sak, och förstår vad det handlar om, säger Ann-marie.
– Ja, det är svårare att förklara sin sorg för dem som
lever i par, säger Eva-karin.
I Halmstad träffas medlemmarna en gång i månaden och äter kvällsmat på Café Nosh.
– Även icke-medlemmar är välkomna, och de behöver inte anmäla sig i förväg. Det är bara att komma, säger Eva-karin.
Vad gör ni på era möten?
– Äter och pratar. När någon vill tala om sin sorg är alla beredda att lyssna, men vi kan också helt enkelt ha trevligt och skratta. Du får nya vänner genom Vimil, säger Eva-karin.
Den som blir medlem får tillgång till en sluten grupp på Facebook, där man kan dryfta problem eller komma med roliga förslag.
– Du kan skriva ”är det någon som vill grilla med mig?” eller ”vill någon följa med på bio?”, saker som är tråkiga att göra ensam, säger Eva-karin.
För känslan av saknad hänger kvar, en lång tid efter att man mist sin älskade.
– Anhöriga och vänner kan ge ett stort stöd precis när det har inträffat, men efter ett tag tänker de kanske att ”nu börjar allt bli normalt, hon jobbar ju igen och mår säkert bättre”. Men så behöver inte alls vara, säger Ann-marie.
Läget blir inte bättre av döden fortsätter påverka livet. En bouppteckning ska göras, post kommer till den avlidne och sedan är det alla helger: jul, påsk, midsommar, födelsedagar – för att inte tala om fredagarna när arbetskamraterna säger ”trevlig helg”, och går hem till sina partners och fredagsmys.
– Där har jag också en stor hjälp av Vimil. Jag kan skriva ”det är fredag kväll och jag sitter här ensam” på Facebook och få svar, och de behöver inte komma från Halmstad. Det kan vara en medlem från Umeå, Västerås eller en annan plats som vill ge stöd, säger Eva-karin.
medlemmar i Halland och mer än 900 medlemmar i Sverige (17 procent är män). 130 av dem kom till föreningens 20-årsjubileum i Varberg 18–20 oktober.
Eva-karin och Ann-marie skulle vilja att Vimil blev mera känt. De hade ingen aning om att föreningen fanns, när deras män avled.
– Jag fick veta det flera år senare i ett tv-program, säger Ann-marie.
– Jag läste om det i en veckotidning, säger Eva-karin och tillägger:
– Vi måste sprida namnet bättre och vården borde börja informera drabbade om att vi finns.