Anita Nyman: Det känns att det är hög tid för omprogrammering

Nu är detta visserligen ingen tv-spalt, men jag vill ändå förvissa mig om att ni inte missar ”Din hjärna”. I serien (som ligger kvar på SVT Play) förklarar psykiatrikern Anders Hansen hur vår hjärna fortfarande fungerar som om vi levde på savannen, som tio tusen generationer före oss gjorde.

Den reagerar med stressymptom som om vi behövde fly från hungriga lejon när vi egentligen lever i ett informationssamhälle där snart ingenting är på riktigt längre – in real life som det heter på engelska. Eller hette. Det är ju ett utrotningshotat fenomen.

Var det inte det jag visste? Min hjärnas mjukvara är helt passé. Hädanefter tänker jag skylla på det så fort något går fel i mitt liv. Och var är it-supporten när man behöver den?

En riktig tankeställare ger intervjun med Aza Raskin, programmeraren bakom fenomenet ”oändlig skroll” – det där att när man skrollar på till exempel Instagram så tar det aldrig slut. Man behöver inte klicka från sida till sida, det bara fortsätter utan något stopp där man hinner få idén att sluta som när man läser en bok och vänder blad.

” Snillen som Aza har utformat vårt digitala liv med bekräftelser som fåniga små hjärtan, så att det blir maximalt beroendeframkallande.

Nu verkar det som att stackars Aza (nåja…) har lite dåligt samvete. Han har nämligen räknat ut att det oändliga skrollandet slösar bort tid motsvarande minst två hundra tusen livstider. Per dag!

Min egen överbelastade hjärna från savannen kan inte komma fram till den siffran hur den än försöker, jag tror faktiskt att han har lagt på en nolla i sin uträkning. Tjugo tusen livstider är mera rimligt. Rimligt som i realistiskt, inte rimligt som i okej. Det är verkligen illa nog. Ni får försöka räkna själva.

All tid på nätet är förstås inte bortkastad, men bara lek med tanken att några tusen av de här livstiderna hade ägnats åt något mer meningsfullt än ett oändligt skrollande bland inredningstips, flygplansvingar och reklam! Vi kanske hade hunnit skaffa oss en lösning på klimathotet! Eller så hade vi bara spelat golf, vad vet jag?

Det har med signalsubstansen dopamin göra, fenomenet att man får en mikro-kick varje gång man kollar mobilen och sociala medier.

Snillen som Aza har utformat vårt digitala liv med bekräftelser som fåniga små hjärtan, så att det blir maximalt beroendeframkallande. Vi har svalt betet med hull och hår. Och klor och svans med.

Det värsta är att det inte ens hjälper att lägga ifrån sig mobilen.

Anders Hansen visar hur den stör ett snack mellan två människor öga mot öga bara genom att ligga inom synhåll. Uppmärksamheten på samtalet minskar eftersom det krävs koncentration för att låta bli att ta upp mobilen!

Ni vet hur det är. Någon (ibland är det jag) tar med mobilen till middagsbordet och måste googla fram rätt svar så fort en diskussion om något börjar.

Visst, det är väl bra att man snabbt kan ta reda på fakta, men den där googlaren sätter liksom alltid samtalet på paus medan hen kollar Wikipedia för att kunna hensplaina sedan. Diskussionen vi hade innan var kanske intressantare än en tråkig faktaredogörelse? Det kallas att umgås. In real life. Om nu någon kommer ihåg vad det var.