Jan-owe Wikström: När Sverige nu är klart för sitt sjätte raka Em-slutspel är det dags att gå för medalj. För så bra är laget.
Jag kommer ihåg förra sommaren i Jekaterinburg, den heta Vm-festen i Ryssland, och dagen efter att Sverige hade kört över Mexiko och säkrat gruppsegern och en plats i åttondelsfinalen.
Jag förklarade lite på skämt, lite på allvar för förbundskaptenen Janne Andersson att ska de, alltså landslaget, hålla på så här skulle mina kläder ta slut. Varpå han omgående svarade:
– Då har du planerat dåligt! Själv har jag kläder för hela Vm-slutspelet och har ingenting inplanerat i kalendern förrän två dagar efter Vm-finalen.
Det var ett uttalande som fick mycket uppmärksamhet för plötsligt var det inte de gamla söndertummade klyschorna om att ta en match i taget utan faktiskt – om inte en tro så en inställning och attityd att gå hela vägen.
Den gången var det en bragd av Sverige att bara ha kvalat in till VM efter att ha eliminerat Italien i play off-spelet hösten 2017 och att sedan gå vidare från en grupp med jätten Tyskland och Mexiko skulle inte vara långt efter.
Vi vet alla hur det gick. Sverige vann gruppen och festen tog inte slut förrän i kvartsfinalen i Samara mot England, vilket till slut gav en femteplacering i mästerskapet.
Femma i världen!
Men när Sverige nu, klart för sitt sjätte raka Em-slutspel, åker till var det nu blir i Europa så är det dags att höja ribban och gå för medalj.
Nej, det handlar inte om hybris eller storhetsvansinne för den vokabulären existerar inte i förbundskapten Anderssons värld, där ödmjukhet, lagsammanhållning och lojalitet i stället är inbankat i väggar och huvuden.
Det handlar om att Sverige nu faktiskt är så bra att laget kan mäta sig med de allra största. Det visade blågult hemma mot Spanien när man bara var sekunder från seger och det visade laget inte minst mot Rumänien i fredags kväll i Bukarest efter en halvlek som definitivt kvalar in som en av de bästa ett svenskt landslag har gjort under Anderssons era.
Och det i häxkitteln i Bukarest där allt talade för en rysare. Men det i stället blev – a walk in the park, en promenad i parken.
Nu väntar en ny het sommar, en ny fotbollsfest, även om det förstås inte kommer att bli som tidigare mästerskap. Inte med ett slutspel utspritt på tolv nationer i stället för en eller två – ett urbota korkat upplägg som jag förutsätter vi kommer att se för första och sista gången.
Det är inte bara sportsligt orättvist när värdnationerna kan få flera hemmamatcher. Det är framför allt ett hån mot fotbollsfansen som skapar festen och magin när supportrar från hela världen eller hela Europa samlas.
I min värld borde Sverige och Friends arena också få värdskapet alla dagar i veckan före Bukarest som med de senaste inkastade knallskotten, golfbollarna(!) och framför allt – dräggets rasistiska tillmälen borde ha förbrukat det sista förtroendekapitalet av det lilla som fanns kvar.
Men inom Fifa och Uefa härskar dinosauriekrafter som ligger decennier efter dagens verklighet och som varken vill se, höra eller lyssna på andra än sig själva.
Att Sverige är Em-klart innan sista kvalmatchen mot Färöarna på måndag kväll gör också att Janne Andersson lär ta tillfället i akt att ge resten av truppen chansen. Det vill säga, den forne Hbk-målvakten Kalle Johnsson i mål och framtiden i form av Alexander Isak, Mattias Svanberg, Dejan Kulusevski och Riccardo Gagliolo från start – de två sistnämnda som gemene man inte ens hade hört talas om för bara några månader sedan.