Paret Singmyr hjälpte 50 000 västtyska barn
I närmare 40 år togs över 50 000 barn från Västberlin till Sverige över somrarna. Varbergarna Arne och Helga Singmyr, 91 respektive 90 år, stod bakom initiativet som avslutades när Berlinmuren föll.
Folk&familj: Arne och Helga Singmyr startade och arbetade med Berlinbarnhjälpen i närmare 40 år. Under kalla kriget togs över 50 000 barn från Västberlin till Sverige över somrarna. När muren föll avvecklades arbetet.
Den 13 augusti 1961 väcktes Arne Singmyr av ett fruktansvärt oväsen. När han tittade ut genom fönstret från hotellrummet i Berlin möttes han av en otäck syn.
– Konvoj efter konvoj körde förbi på huvudgatan Kurfürstendamm.
”Är det krig?” tänkte jag, drog snabbt på mig byxorna och tog mig till Checkpoint Charlie. Där fick jag veta att det inte var krig. Det var Östberlin som hade stängt gränsen till Västberlin med en mur, säger Arne Singmyr.
Att Arne Singmyr befann sig i Västberlin den morgonen var ingen tillfällighet.
hade han bestämt sig för ge barnen i Västberlin en tryggare vardag och startat organisationen Berlinbarnhjälpen, därav reste han till staden flera gånger per år.
– Arbetet med Berlinbarnhjälpen började i liten skala. Men när muren byggdes växte behovet för barnen i Västberlin att få komma bort från staden. Under 70-talet hjälpte vi närmare 2 000 barn per år att komma till Sverige, säger Arne Singmyr.
Flera gånger hörde han själv skotten mot dem som försökte lämna Östberlin genom att klättra över muren.
– Vi ville, men kunde inte, hjälpa barnen i Östberlin. Stasis övervakning var för hård. Däremot kunde vi bistå barnen i Västberlin med en fristad i Sverige, säger Arne Singmyr.
Berlinbarnhjälpen såg till att främst barn från socialt utsatta familjer fick möjlighet att åka till Sverige under några månader varje år. Många av barnen knöt an till sina svenska värdfamiljer och återkom därför flera somrar i följd.
Arne Singmyr lutar sig fram och granskar ett svartvitt foto daterat 1982. I dag är han 91 år gammal och synen är inte som den än gång var. Men minnet är bra och han minns det mesta av resorna, trots att det är 30 år sedan muren föll och arbetet med Berlinbarnhjälpen trappades ner. Det han inte minns fyller frun Helga Singmyr i.
– Organisationen började växa på riktigt under slutet av 60-talet. Det var också då Helga kom in i bilden, säger Arne och berättar att hans livs kärlek underlättade arbetet då hon var född i Hamburg och talade språket.
Helga Singmyr blev en viktig tillgång för organisationen. Det var hon som såg till att värdfamiljerna godkändes av socialen och att kommunikationen med föräldrar och myndigheter i Berlin fungerade.
– Efter att vi träffades 1969 följde jag med på varje Berlinresa och skötte kontakterna, säger Helga Singmyr.
I ett kompendium har Arne och Helga samlat hela organisationens berättelse. På framsidan av häftet viftar barn med svenska flaggan och ler mot kameran.
– Det är den förta transporten med Berlinbarnhjälpen. Den gick sommaren 1956, säger Arne Singmyr.
Vissa barn och deras historier har fäst sig mer än andra i makarna Singmyrs hjärtan.
– En sommar kom en liten femårig flicka med flätor. Hon placerades i en familj i Göteborg och när hemresan gick åkte jag med henne till Berlin, säger Helga Singmyr.
Hon tystnar och tittar ner i det svarta kaffet som fyller koppen.
– När vi kom fram till stationen fanns det ingen förälder där som väntade på henne. Då säger den lilla tösen, ”jag visste att ingen skulle hämta mig, de vill inte ha mig.” Vi fick arrangera så att några studenter i Berlin hjälpte henne hem, säger Helga Singmyr.
Familjerna i Västberlin hade minst 17 mil till närmaste västgräns vilket skapade en oro hos föräldrarna. Helga berättar att många av barnen som organisationen hjälpte kom från familjer där ekonomin var dålig och tiden inte fanns för att ge barnen en trygg och lugn miljö.
– Berlinbarnhjälpen erbjöd några veckor eller månader i Sverige varje år där barnen fick studiero, kärlek och trygghet, säger Helga Singmyr.
1989 reste Helga och Arne flera vändor fram och tillbaka till Berlin.
De märkte att något var i görningen och minns båda euforin i staden när betongblocken höggs i bitar. Helga berättar att murens fall också blev början på slutet för Berlinbarnhjälpen.
– Resorna minskade eftersom situationen i Berlin förändrades till det bättre. Vi hade heller inte lika många familjer som kunde hjälpa till i Sverige eftersom allt fler kvinnor hade tagit sig ut på arbetsmarknaden och inte lägre var hemmafruar, säger hon.
Vid en mottagning i Stockholm 1993 skänkte några av av Berlinbarnen ett stycke av Berlinmuren som tack till organisationen, och de familjer som hjälpte barnen i Västberlin i nära 40 år.
– Tågen med barnen från Västberlin gick till staden Sassnitz i Östtyskland. Därifrån åkte barnen vidare med färjan till Trelleborg. Eftersom det blev deras första stopp i Sverige valde vi att placera delen av muren där, Säger Arne Singmyr.
Makarna Singmyr kan Berlin utan och innan och kallar staden för sin. Men på grund av ålder har de inte kunnat besöka sin stad sedan 2012.
Saknar ni resorna till Berlin?
– Jo, jag saknar dem, säger Helga Singmyr.
Arne Singmyr stäcker sig efter en av de bilder som ligger utspridd på vardagsrumsbordet.
– Jag reser ibland om nätterna, i drömmen, säger han och ler.
Berlinbarnhjälpen erbjöd några veckor eller månader i Sverige varje år där barnen fick studiero, kärlek och trygghet.
Helga Singmyr