Långsamt drama med råa våldsinslag
Drama The Nightingale Regi: Jennifer Kent Med: Aisling Franciosi, Sam Claflin, Baykali Ganambarr och Michael Sheasby Australien, 2019 (135 min)
Några olycksbådande tecken mer eller mindre på stört, men inget som indikerar att regissören Jennifer Kent, som senast gjorde horrorfilmen ”Bababook”, i dramat ”The Nightingale” bestämt sig för att tänja på gränserna för hur brutalitet och dödande brukar skildras på film.
Visst får Kent lov att tänja på de gränserna så länge som filmen inte är våldsförhärligande (typ ”Rambo: Last Blood”) och det är verkligen inte ”The Nightingale”, men jag vill ändå, på fullt allvar, varna för flera av filmens superrealistiska och vämjeligt våldsdetaljerade scener.
Inledningen är förhållandevis
stillsam. Den unga irländska kvinnan, och nyblivna mamman, Clare (Aisling Franciosi) står på en krog och sjunger en vacker sång om en näktergal. Publiken består av stupfulla soldater. Spelplatsen är en brittisk koloni i vad som i dag heter Tasmanien. Årtalet är 1825.
Clare och hennes make Aidan (Michael Sheasby) har det ganska så bra, paret har till och med haft råd att köpa en häst. Men vi förstår snabbt att idyllen bara är en chimär. Clare är en före detta straffånge som står i evig tacksamhetsskuld till den brittiske löjtnanten Hawkins. Han är dessvärre en våldtäktsman, sadist och kvinnohatare. Sam Claflin som gör rollen utstrålar total ondska.
Sedan händer väldigt
mycket väldigt snabbt. Clares liv slås i spillror, i en scen som tär på krafterna, även hos en härdad gammal filmkritiker.
”The Nightingale” utvecklas till en hämndhistoria, enkel som ett skillingtryck, och till en road movie, mestadels till fots, när Clare lyckas övertyga urinvånaren/aboriginern Billy (Baykali Ganambarr) att bli hennes vägvisare ute i vildmarken. Syftet med den strapatsen, kantad av elände och ond bråd död, är att ta sig till staden Launceston, hitta löjtnant Hawkins och döda honom. Under resans gång uppstår något som liknar en vänskap mellan filmens huvudperson och Billy, som heller inte han haft det så lätt i livet.
Filmens första nittio
minuter är skoningslösa och konsekvent genomförda. Då återstår nästan en timme. I likhet med många andra av dagens filmregissörer har Jennifer Kent fasligt svårt för att sätta punkt. Slutet, när det till slut kommer är, krasst uttryckt, inte särskilt bra utan snarare halvflummigt.