Håkans värld har börjat återgå till det normala
Håkan Johansson är en av dem som byggt upp Fageredsrevyn. Och han är en ohjälplig tränörd som driver egen såg och träföretag. Men för två år sedan hände något som skakade om hans värld.
Vid en liten villaväg på landet i Fagered bor Håkan med familj. Kärleken till bygden är stark, en plats där han för alltid vill stanna.
– Jag skulle aldrig kunna bo i storstaden och det är bra folk här. Vi hjälper och stöttar varandra.
Det var något som Håkan och hans familj upplevde tydligt för två år sedan i samband med att äldste sonen Algot, som gick första året på Chalmers, blev allvarligt sjuk.
– Det var en fruktansvärt svår period, säger Håkan och har svårt att hålla rösten stadig.
Algot drabbades av hjärtstillestånd blev inkopplad i otaliga apparater på intensivvårdsavdelning på sjukhuset i Varberg. Det visade sig att njurarna var utslagna, troligtvis på grund av en infektion.
Situationen blev efter en tid mindre kritisk.
–Algot fick dialys i fyra timmar tre gånger i veckan. En sjuksköterska berättade för mig att dialys är fruktansvärt jobbigt för kroppen, varje gång är det som att springa ett maratonlopp. Trots det klarade Algot av att plugga, han ville klara sina tentor... och det gjorde han, säger Håkan med stolthet.
Algot behövde en ny njure, men först måste han bli tillräckligt stark. Efter ett halvår blev Håkan och Katarina tillfrågade.
– Jag var den mest lämpade som donator. De tog en förskräcklig mängd prover, hela kroppen testades, jag fick till och med prata med en psykolog.
Så småningom kom dagen han väntat på:
– Det var en stor operation. men de tog faktiskt ut min njure genom en titthålsoperation. De gick in i ljumsken, la in verktyg i kroppen, klippte och sydde och flyttade min njure till naveln, och där genom ett hål togs den ut.
Meningen var att far och son skulle vakna upp bredvid varandra i samma rum, men operationen på sonen flyttades av praktiska skäl fram några timmar.
Håkan vaknade upp i ett tomt rum.
– Det var hemskt den korta stunden innan jag fick förklaringen.
Håkan berättar att han var ”tilltufsad” en månad efter operationen, men sen har han inte märkt någon skillnad.
– Och för Algot gick det jättebra tills vi började slappna av, då kom komplikationerna. Han fick gå med en väska med en sug kopplat till ett öppet sår i en månad. Men nu är det bra.
Algots allvarliga tillstånd har förstås ändrat Håkan syn på livet
–Vi i familjen har alltid stått nära varandra. Men vi är tacksamma över det stora stöd vi fick av släkt, grannar och omgivning. De kunde komma och knacka på med en gryta med mat, när vi hade det som värst. Det känns fint nu efteråt.
Håkan känner de flesta runtomkring. Han är uppvuxen på den lilla familjegården Bösteshult inte långt
från sitt nuvarande hem. I Bösteshult finns den såg som han i början av 90-talet startade tillsammans med sin bror Bengt.
–Jag älskar trä, har alltid hållit på med trä. Som barn var jag med farsan i skogen och högg och grejade, och jag spikade fisklådor efter skolan för att få fickpengar.
Arbetet med ”hobbysågen” växte. Håkan hade hunnit gifta sig med Katarina, de hade skaffat det egna huset och fått två av sina tre barn när han tog språnget.
– Jag sa upp mig från jobbet som försäljare av elmaterial Varberg. Kastade mig ut i intet. Jag köpte ut min bror och satsade på sågen.
Det har gått bra. Håkan är huvudsakligen inriktad på lövträd, mest ek.
– Ek är ett fantastiskt material. Det är många skogsägare som hör av sig och jag har att göra. Hela tiden. Dessutom har jag och tre andra startat Svitab, där vi gör stängsel i trä, istället för metall. Det är bättre för miljön. Och jag har tillsammans med designern Yvonne Larsson bildat YH design, vi gör ljugarebänkar, utemöbler och träpallar. Alla bänkar på strandpromenaden runt Varbergs fästning är till exempel sågade hos oss.
•
För många är Håkan mest • känd för sitt arbete med • amatörteatergruppen Fageredsrevyn. Han har huvudsakligen • varit producent. I stort sett var han med från starten. Men att stå på scen – nej:
- Inte min grej, jag gillar att starta upp och bygga. När allt var klart satt jag med publiken • och njöt av resultatet. Jag grät av stolthet vid varje premiär, det visste alla.
Håkan skrattar.
Det var hustrun och journalisten Katarina som drog in sin make i verksamheten. Hon skrev manus och texter. Sen, när hon inte längre hann, blev maken kvar i revyn.
– Mycket jobb, och roligt var det. Men har man varit med i 20 år är det dags att sluta. Det var för ett år sedan.