Oleg vittnar om köld och isolering i Putins Gulag

Han har upplevt det moderna Gulag, nästan hungerstrejkat sig till döds och isolerats för att knäckas. Ukrainske filmregissören Oleg Sentsov vittnar om livet i Vladimir Putins fångläger vid ishavet.

Orden smattrar han fram, minen är skarp och något tålamod för småprat har han inte alls.

– Sätt i gång, manar Sentsov när det är TT:S tur i raden av intervjuer intill Eu-parlamentets plenisal i Strasbourg.

Sentsov har just fått ta emot parlamentets finaste pris – Sacharovpriset för tankefrihet – och avverkar nu i rask takt den internationella presskåren på plats.

Priset är för i fjol. Fast då satt han i ett högsäkerhetsfängelse vid Norra ishavet, dömd i Ryssland till 20 års fängelse för förberedelse till terrorbrott.

– Det var svårt. Det var det värsta av alla ställen jag satt på under de fem åren. Och det var inte bara på grund av att det ligger i polartrakterna med vinter i nio månader och minus 30 grader, berättar Sentsov om tiden i Labytnangi vid floden Ob.

– Det är ett gammalt läger från Sovjettiden som byggts bara för ett ändamål: att knäcka folk psykologiskt. Och det gäller fortfarande.

Riktigt så illa som på Sovjettiden är det ändå inte i president Vladimir Putins ryska fångsystem.

– I dag får man bättre mat. Folk svälter inte ihjäl. Tidigare dog folk av köld. Det gör de inte längre. Barackerna är hyfsat varma och man tvingas inte hugga träd längre. De slår dig inte lika mycket längre. Men inställningen till fångarna är densamma. De behandlar dig som ett djur, som någon som inte har några rättigheter, förklarar Sentsov.

– Systemet försöker trycka ner dig hela tiden. Den ryska fångvårdens mål är att utradera den person du är.

Sentsov dömdes 2015 för terroranklagelser som han hela tiden har tillbakavisat. Under fotbolls-vm i Ryssland i fjol försökte allehanda människorättsorganisationer få det internationella fotbollförbundet Fifa att reagera.

Men inte mycket blev sagt. Och ännu mindre hördes till fånglägret i Labytnangi.

– Ni måste förstå att jag inte bara var isolerad fysiskt utan också informationsmässigt. Men ett litet eko av det sipprade ändå ner.

Strax före VM inledde Oleg en hungerstrejk för att öka pressen på Ryssland. Han tappade 20 kilo och uppgavs vara nära döden, när han gick med på att äta igen, efter 145 dagar.

Han var beredd på att dö. Eller snarare så förstod han att det kunde bli så.

– Bara den som är självmordsbenägen är beredd att dö. Men den som går ner i fiendens skyttegrav och blir beskjuten med maskingevär förstår att den kan dö – även om den inte vill det. Så var det med mig, säger Sentsov.

I höstas blev han ändå benådad och hemskickad efter en fångutväxling mellan Ryssland och Ukraina. Han är nu framför allt inriktad på att återuppta sitt filmskapande, kombinerat med arbete för mänskliga rättigheter.

Politiken försöker han hålla sig ifrån.

– Jag kan bara prata om mig själv och vad jag har gjort. Jag ger inga råd, prognoser eller kommentarer om andra människor, är exempelvis det enda han vill säga om det besök som statsminister Stefan Löfven (S) gör i Ukraina på onsdag.

Sentsov är född och uppvuxen på Krim och etnisk ryss – precis som majoriteten på halvön. Men när det gäller statstillhörigheten är han fullständig ukrainsk.

– Vi är ett land i krig. Det kanske är svårt för er att förstå som inte har varit i krig på många år. Men för oss är det enklare. Vi vet vilka som är våra allierade genom ett enkelt svar på frågan: vem tillhör Krim? Sanningen är kort och enkel: Krim tillhör Ukraina. Allt annat är en lögn, säger Oleg Sentsov.