Långt mellan glittret på årets julmusik-plattor

Bjällerklang, boogie-bloss, metal-klappar och all american-christmas. Tomtens famn är vid när årets julmusik är här, men recensenterna Jan Andersson och Johan Lindqvist är inte helt nöjda med vad som finns i paketen.

Josh Rouse - The holiday sounds of Josh Rouse

****

Josh Rouse har varit något av en favorit sedan tidigt 00-tal och givetvis är hans första julskiva en skön samling sånger med snygga arrangemang, diskret närvaro och personlig touch. Sympatiske Rouse hade kunnat skruva upp julkänslan ytterligare några varv men ”New York holiday”, ”Lights of town” och ”Heartbreak holiday” är nya favoriter som kommer att leva i många år.

Idina Menzel Christmas: A season of love

**

Broadwaystjärnan Idina Menzel är Disneys alldeles egna snöprinsessa och den som ger liv åt Elsa i ”Frost”. Följaktligen är detta också en perfekt glittrande och tillrättalagd skiva för alla er som älskar musikaler och saknar ”Glee” på tv. Ni andra gör bäst i att söka julstämningen på annat håll. För egen del blir jag andfådd bara av att lyssna.

Robbie Williams The christmas present

***

Nästan 20 år efter storbandsplattan ”Swing when you’re winning” tar sig Robbie Williams an julens klassiska sånger på liknande sätt med gott humör, avspänd charm och snyggt arrangerade låtar. ”Winter wonderland”, ”Let it snow! Let it snow! Let it snow!” och ”The christmas song” är klockrena. Men uppåt 30 låtar är så klart alldeles för många. Hälften hade räckt.

Dionne Warwick & The Voices of christmas

**

Super-rutinerade ikonen Dionne Warwick är en vandrande kvalitetsstämpel och det här är klassisk, all american-jul som gör jobbet. Problemet är att produktionen ibland är onödigt daterad och Dionne tar in för många gäster. Och att just den här typen av klapp har delats ut så många gånger tidigare. Men visst är det skönt att låta sig vaggas till ro av stråkarna i ”Have yourself a merry little christmas”.

Linnea Henriksson Till ... från ...

***

Linnea Henriksson öser på och klämmer in en julturné innan hon går in i bubblan som programledare för Melodifestivalen. Inledande ”Fira jul med mig” är en charmig och fyndig poplåt om julens förväntningar och måsten. Arrangemangen är bitvis mer kreativa än låtvalen. Extra plus för fina tolkningen av Joni Mitchells ”River”.

Maia Hirasawa Maias jul

**

Det har varit ett par magra år för Maia Hirasawa, i alla fall konstnärligt. Alltså dags för en julskiva. Hon löser svårsjungna ”O helga natt” snyggt och nyskrivna ”Den här julen” låter väldigt mycket som Annika Norlin. Men intrycket blir ändå lite tunt och trist. Vem vill lyssna på ”Santa Lucia” på julafton och ”Stilla natt” i deppig, sakral medeltidsversion?

Bryan Adams Christmas

**

Bryan Adams var med redan 1987 när hans cover på ”Run Rudolph run” låg på den rockiga julplattan ”Merry christmas baby”. Man kan tveklöst säga att den här ep:n tar vid exakt där Adams outro slutade 1987. Det firas boogie-jul med bjällror i ”Joe and Mary” men trots den korta speltiden hinner kanadensaren slänga in såväl en powerballad som en reggae-låt.

Chicago - Chicago christmas

*

Detta är Chicagos fjärde (!) julskiva på 20 år och bandet har därför behövt gräva längst ned i den stora säcken med alternativa julsånger. Jag förstår att urvalet därmed begränsas men det blir problem när Chicagos nya julsånger alla luktar gammalt mög och favoriter som Burt Bacharachs ”What the world needs now” inte alls funkar med en tomteluva på huvudet. Får man byta?

Ne-yo - Another kind of christmas

**

Om Ne-yo ville göra en julskiva? Det är en bra fråga. För till hälften är detta en helt okej sådan, med sköna r’n’b-versioner av ”The christmas song” och ”This christmas”. Men här finns också låtar som kunde ha lagts på vilken Ne-yo-platta som helst, snygga men helt renons på julkänsla. Not ok. Ger man sig in i leken får man bita ihop, Ne-yo!

Rob Halford Celestial

*

Det var knappast ännu en julskiva som stod överst på fansens önskelista men uppenbarligen har de varit elaka i år och måste straffas. På något annat sätt går det inte att tolka det faktum att Rob Halford bestämt sig för att rocka sönder ”Deck the halls” och ”Joy to the world” och fullständigt flumma sönder ”Away in a manger”. Grattis till julens mest onödiga album.