Birgit Carlstén: ”Att spela Edith Piaf är min terapi”
Birgit Carlstén upptäckte Edith Piaf och hittades därigenom av Povel Ramel. Sedan öppnades många dörrar på vid gavel för att både skådespela, sjunga och regissera. Trots fyra decennier med Piaf har hon inte tröttnat på sångerskan som gav allt.
Den mångfacetterade skådespelaren, sångaren och regissören Birgit Carlstén har varit med om åtskilligt omvälvande sedan hon kom in på dåvarande Statens scenskola i Malmö för ett halvsekel sedan. Elddopet blev turnén med Pionjärteatern. Pjäsen hette ”Beteendelek” och spelades i samband med teaterns 25-årsjubileum på engelska i ett tiotal fängelser i Sydstaterna i USA och i Kanada. Publiken var grova brottslingar med långa straff.
– Vi blev väldigt uppskattade och liksom på svenska fängelser gick vi ut bland publiken efter föreställningen för att samtala. Men det blev en märklig upplevelse att i stället få händer över hela kroppen. Jag fick rymma till toaletten, berättar hon sittandes hemma intill kakelugnen i salongen (”vardagsrum är ett så tråkigt ord”).
På Riksteatern, dit Pionjärteatern hörde, jobbade hon i tio år tills hon tröttnade på att bli ”placerad” i olika roller. Hon längtade efter att få bestämma själv. Sedan 1986 är hon frilans och reser land och rike runt.
Det går knappast att beskriva Birgit Carlstén utan att nämna Edith Piaf. Uppvuxen i en familj med franska släktingar lyssnade hon tidigt på, och fattade tycke för, Piaf. Tidigt i karriären medverkade hon i pjäsen ”Piaf” och efterföljaren ”Sagan om Piaf”, med berättelsen om den franska chansonsångarens liv varvat med sång. Det senare fortsätter hon med än i dag, 40 år senare – ofta med accordeonisten Lars Holm vid sin sida.
– Jag tycker om hela hennes livsberättelse. Ofta var det eländigt, men hon hade en livsgnista och kom alltid tillbaka. Att spela Piaf är också min terapi, jag mår bra av det. Det är väl denna enorma eldslåga hon hade i sig som jag önskat mig. När
jag gestaltar henne upplever jag den!
Edit Piaf blev också länken till Povel Ramel, som satt i publiken på Södra teaterns kägelbana och senare undrade om Birgit skulle vilja ha en stor roll i hans nya revy på Berns salonger, ”Minspiration”. I erbjudandet ingick att spela med Birgitta Andersson, Grynet Molvig och Jan Modin. Birgit tackade ja.
– Det var jättekul att få chansen.
Hur var det att jobba med Povel Ramel?
– Vi hade bra personkemi. Privat var Povel blyg, men han var full av bus. Han hittade på många practical jokes, det hände roliga saker hela tiden.
Succén på Berns fortsatte till Kronprinsen i Malmö, Rondo i Göteborg och Svenska teatern i Helsingfors. Och efter detta år med Sveriges då mest namnkunniga artister stod dörrarna öppna på vid gavel för Birgit. En gammal dröm var att regissera vid 45 och ge ut en roman vid 55.
Vid fyllda 45 befann hon sig på Smålands Musik och Teater och bad – och fick – regissera sin första pjäs.
– Det var jättekul att regissera och bestämma själv. Jag är bra på att se möjligheterna i en text eller i ett skeende. Romanen då?
– Den ligger på tillväxt. Men jag skriver ganska mycket, både krönikor och manus. Jag tycker om det.
Under uppväxten i Huskvarna med föräldrar och en äldre syster var drömmen att förkovra sig i språk och att studera på universitet.
Mången ”roliga timmen” senare blev det en kursändring. Hon gick på teaterklasser vid sidan av skolan, estetisk linje på gymnasiet, Skara skolscen och Statens scenskola i Malmö.
– Det som lockade var kanske att jag ville bli sedd, framföra något som andra ville titta på och beröra. Jag hade en stark önskan om att uppträda. Inte för att jag på något vis var hämmad hemma. Jag hade det kul!
Många år har flytt, men hon har alltjämt en stark önskan om att framträda. Hon får sång- och regiuppdrag, men skådespelarerbjudanden är det sämre ställt med.
– Jag hoppas på mer jobb, eftersom jag blir försoffad när jag inte jobbar.
Som person är hon både nyfiken och social.
– Men jag är också ensamvarg mellan varven. Jag känner mig aldrig övergiven och mår väldigt bra med mig själv. Mina obehagliga kanter har fasats av – jag har jobbat väldigt mycket med mig själv. Numera drabbas jag inte av panik om något oförutsett inträffar. Det har kanske med åldern att göra, säger Birgit Carlstén.