Bonny Light Horseman
Bonny Light Horseman
Anais Mitchell, Josh Kaufman och Eric D. Johnson formade sin trio under vad jag förstår ganska lättsamma former i samband med en mindre festival 2018. Mitchell, en prisad låtskrivare som också gjort musik för Broadway, Kaufman som spelat med bland andra The National och Hiss Golden Messenger samt alltså Johnson som frontat folkrockbandet Fruit Bats bestämde sig för att kroka tag i gamla, traditionella sånger innan de för alltid skulle falla i glömska.
Americanan, folkrocken och countrymusiken har ju sina rötter i de i sammanhanget uråldriga skillingtrycken, kärlekssångerna och mördarballaderna från England. De som har tolkats, knådats och omformulerats så många gånger att det kan vara svårt eller omöjligt att leda spåren tillbaka till källan. Om det alls finns någon.
Det ger ju också stor rörelsefrihet för den som vill spela in sångerna i dag. Den här trion väljer att tona ned, hålla det enkelt och helt akustiskt. Det rasslar och rister av gitarrer, rytminstrumenten trampar upp spåren för stillsamt, fläktande blås. Och så Anais Mitchells fina sång, och de andra som fyller på med stämmor. De gör det bra. De gör det smart.
För det finns också en hel del fällor att klampa i när man gör den här typen av musik. Antingen har man överdoserat på Pogues och Waterboys och vill åt det där irländsk rusiga. Det blir sällan bra, oftast mest fånigt. Eller så kan musiken röra sig åt det iriskt finlemmade, skirt romantiska och därmed helt tappa musten och sältan. Bli för mycket Clannad helt enkelt.
Bonny Light Horseman navigerar snyggt förbi alla sådana hotande grynnor och skär. Genom att ha en tydlig idé som man konsekvent håller fast vid och genom att hela tiden vara distinkta, tydliga och närvarande i sitt uttryck släpper man inte taget om musiken. Man lyckas inte minst visa att de här gamla sångerna är fullt ut relevanta även i dag. En del av dem skulle till och med kunna vara samtida.
Lyssna exempelvis på sångmelodin och sättet texten till ”Lowlands” är sammansatt, den skulle lika gärna kunna vara skriven av Springsteen eller ha hittats på Emmylou Harris klassiska ”Wrecking ball”-platta. ”Deep in love” skulle med ett annat arrangemang kunna vara en färsk singel från ett riktigt vasst rockband.
Det ska också sägas att det här förstås är musik som en gång skrevs för att spelas live, det är sånger som bokstavligt talat skulle färdas från by till by, från stad till stad. En turné borde vara självklar.