Halvflummig horror med Nicolas Cage

Att tjäna en massa pengar kan innebära problem. Märkliga investeringar, till exempel inköpet av ett medeltida slott i Tyskland, en hiskeligt kostsam skilsmässa och inkompetenta ekonomiska rådgivare ledde till att Nicolas Cage, som varit med i några bra filmer (”Mångalen”, ”Farväl Las Vegas”), plötsligt var skuldsatt upp över öronen.

Numera hugger Cage på allt, det mesta hamnar i videofilmträsket, som det hette förr i tiden. ”Color out of space”, vagt baserad på H P Lovecrafts 1920-talsnovell ”Färg bortom tid och rum”, var en av sex filmer (jo, faktiskt) som Cage medverkade i 2019.

Filmen, som hamnar i science fiction/horror-facket, börjar inte så dumt med suggestiva ”Blair Witch Project”-bilder från hotfulla, mörka skogar någonstans i New England.

Nästa scen. En flicka som tycks ha kommit direkt från ”Sagan om ringen” utför någon form av häxritual.

Sedan introduceras vi för trebarnsfamiljen Gardner som valt att lämna storstaden och flytta till värsta bonnvischan. Vad pappan Nathan (Cage) sysslar med på dagarna är höljt i dunkel. Han verkar inte riktigt vara psykiskt stabil.

Filmen drar igång på riktigt när en meteorit störtar rätt ner i gräsmattan utanför Gardners hus. Meteoriten börjar snabb påverka naturen, alla djuren och familjemedlemmarna. Negativt.

Filmen innehåller några detaljerade, och blodiga, skildringar av hur det kan gå när galenskapen stegras. Då är Cage inte längre nedtonad utan börjar ägna sig åt ett hysteriskt överspel.

”Color out of space” påminner en smula om John Carpenters rysare ”The thing” (1982), men är inte alls lika otäck. I stället blir filmen flummigare och flummigare som i M Night Shyamalans ”Signs” och ”The happening”, som väl ingen riktigt vill minnas?

Jo. Jag vet att regissören Richard Stanley och förstås även Lovecraft har en hel del fans, men inte ens dessa vill veta allt som finns att veta om alpackor. Det är ett fasligt ältande om alpackor i den här filmen.