Greta Gerwig lyfter fram feminismen i ”Unga kvinnor”
Äntligen blir det storslam på Oscarsgalan för en kvinnlig regissör och manusförfattare, tänkte jag när Greta Gerwigs ”Lady Bird” (2017) nominerades i de blytunga kategorierna bästa film, bästa regi och bästa manus. Dessutom bästa kvinnliga huvudroll (Saoirse Ronan) och bästa kvinnliga biroll (Laurie Metcalf).
Sedan valde juryn att ignorera Gerwigs feministiska dramakomedi helt och hållet.
”Lady Bird” utspelas i nutid och handlar om en tonårstjej som vill bli vuxen snabbt som ögat och flytta till New York.
Vid en första anblick byter Gerwig genre helt och hållet i nya filmen ”Unga kvinnor”, baserad på Louisa May Alcotts roman med samma namn. Boken publicerade 1868 och blev snabbt en bestseller. Handlingen är förlagd till småstaden Concorde, Massachusetts och kretsar kring de fyra unga systrarna March och deras mamma, i filmen spelad av Laura Dern. Det är 1860tal. Inbördeskriget gör sig påmint gång på gång.
Boken har filmatiserats väldigt många gånger tidigare, så vad kan Greta Gerwig ha att tillföra? En hel del visar det sig. Hon förhåller sig fritt till romanen, men visar ändå respekt. Genom att fokusera på, och identifiera sig med, May Alcotts alter ego Jo March, spelad av regissörens favoritskådis Saoirse Ronan, uppstår en tematik som känns igen från ”Lady Bird”, och visst finns i ”Unga kvinnor” ett feministiskt budskap, som gör att filmen känns märkvärdigt modern.
Sex Oscarsnomineringar har det blivit den här gången, men som vanligt är risken stor för att de flesta av statyetterna går till gamla gubbar.
Hur som helst. Jo vägrar att följa dåtidens konventioner. Hon vill inte acceptera att ett äktenskap i första hand ska vara en affärsuppgörelse. Hon använder sig av uttryck som inte hör hemma i en flickas mun (tycker omvärlden). Hon vill tjäna pengar på egen hand och drömmer om att bli en framgångsrik författare.
I en av filmens första scener går Jo till en förläggare med en novell som hon skrivit själv. Förläggaren bläddrar förstrött och påpekar att om man skriver en bok om en kvinna måste kvinnan gifta sig på slutet. Eller dö. Det finns inga andra alternativ.
Jo börjar minnas tillbaka till de sju senaste åren (tidsmässigt hoppar manuset fram och tillbaka, men så kan det ju vara med minnen) då hon tog de första stegen från flicka till kvinna och familjen March, som har det knapert, fick uppleva både glädje och sorg. Här finns flera möjligheter att frossa i sentimentalitet, men till skillnad från tidigare filmatiseringar är Gerwigs ”Unga kvinnor” fullständigt osentimental.
Naturligtvis blir systrarna Beth, Amy, Meg och Jo uppvaktade av stiliga män. I den här filmen får männen dock hålla sig i bakgrunden, utom i dansscenerna, som är några stycken och som vibrerar av liv.
Så ska alla lösa trådar nystas samman på slutet. Det gör Gerwig galant, men hon kunde ha kortat filmen en smula. Två timmar och en kvart är långt, eminenta skådespelare och högklassig dialog till trots.
Förresten så har Meryl Streep fått en viktig biroll. Hon spelar systrarnas förmögna och bitska faster som är väldigt tydlig med vad hon tänker och tycker: Unga kvinnor ska sträva efter att gifta sig rikt. Det är liksom livsuppgiften.