Mammans egna ord om mordet på fyraåringen
Halmstad: Klockan var 22.56 på söndagskvällen den 29 september när mamman ringde till SOS. Operatören frågade ”Vad har inträffat?” Mamman svarade: ”Jag... jag har dödat min son.”
Halmstad: Till en början klarade mamman inte av att prata om händelsen, men efterhand började hon berätta för polisens förhörsledare: ”Jag hämtade en halsduk när han inte dog direkt och drog runt halsen på honom.”
” Jag hämtade en halsduk när han inte dog direkt och drog runt halsen på honom.
Fyraåringens mamma.
Mamman är i 30-årsåldern och flyttade till Halmstad för några år sedan för att komma ifrån sitt tidigare liv. Det hade varit stökigt och i Halmstad fanns släktingar och chansen till en nystart.
När hon ringde larmsamtalet var det slutpunkten på en dag som steg för steg tagit henne fram till den yttersta kanten, till det ofattbara.
Oron hade jagat henne hela dagen. Hon kände sig instängd i lägenheten och vankade fram och tillbaka. Hennes pojke satt på golvet i vardagsrummet och byggde med Lego. Hon försökte bygga tillsammans med honom.
Han bad henne flera gånger att hjälpa till, men mamman ville ut, komma bort från känslan i lägenheten. Hon övertalade honom till sist att åka sparkcykel. Hennes plan var att försöka hitta till kyrkan. Rösterna i huvudet skulle inte ha en chans där, kyrkan var en helig plats.
Men de kom aldrig så långt, vid en gångtunnel under vägen vände de och gick till affären för att köpa godis. Hemma i lägenheten blev det läggdags, den fyrårige pojken ville välja en saga, men mamman låg bara och stirrade tyst bredvid honom.
I ett av de första polisförhören berättar hon, väldigt osammanhängande:
”Jag kan inte styra nånting... Jag kan inte... jag ser att jag går... går runt i lägenheten och jag ska natta honom... han springer ut i trapphuset, vi knackade på grannen tror jag... eh... eh... jag... går in... går in i sovrummet... jag vill inte... Och jag... nånstans där stryper jag honom... helt... utan... helt... ja v.. vet inte varför. Jag vet inte. Varför gjorde jag så för?”
Många, många frågor senare, i ett helt annat förhör når polisens förhörsledare fram, han kommer förbi hennes försvar att inte vilja minnas. Mamman berättar gråtande hur rösten instruerar henne att fullfölja strypningen:
”Han blir jätterädd... han skriker ”Mamma” .... och sparkar med benen. Och jag försöker kolla bort så att jag inte ser vad som händer för jag kan inte sluta själv... så jag vänder bort huvudet och stänger ögonen”.
Men fyraåringen dog inte direkt:
”Jag hämtade en halsduk... Jag hämtade en halsduk när han inte dog direkt och drog runt halsen på honom... och hängde upp i... i... värmeelementet... i badrummet... för att han skulle dö snabbare... Han fortsatte bara andas hela tiden. Jag försökte trycka jättehårt...”
Mamman stod inte ut med synen av pojken hängande i halsduken och lämnade badrummet, men ångrade sig:
”Jag fick panik så jag tog ner honom på golvet och la han där och försökte... blåsa in luft i hans mun...”
Inget hjälpte. Han var död. Rösten i hennes huvud instruerade då henne att hämta en brödkniv i köket och gå in i sovrummet igen och trycka kniven i magen på sig själv:
”Jag går in i köket och väljer en kniv och sen går jag och sätter mig i hans säng. Men sen tror jag att jag eh... jag vaknar upp nånstans där... och börja förstå att han hänger inne på toaletten... jag börja ju förstå att det är på riktigt... så jag kom in dit... och knyter loss honom... från elementet... eller handdukstorken och lägger honom på golvet. Det är ungefär där nånstans och jag förstår att han är död på riktigt. Fast jag kan inte riktigt förstå det.”
Mamman har bekämpat rösten inom sig förr. Redan när hon var 16 år sökte hon hjälp hos psykiatrin. Då hade hon missbrukat cannabis och droger i över ett år. Hennes hemsituation var komplicerad. Hennes egen mamma skaffade henne en lägenhet som hon fick flytta till som 15-åring, hennes mamma hade träffat en ny man och fått två nya barn.
”Jag har ju varit inne på psykiatrin flera gånger när jag varit yngre. För... försök till självmord och självskadebeteende och sånt.”
Mammans försvarsadvokat åberopar en journalanteckning från tillfället 2004 när mamman första gången kom i kontakt med psykiatrin. Där har läkaren noterat att hon haft svårt att sova de tre-fyra senaste dagarna och att hon uppger att hon hör röster ”som säger otrevliga saker”.
Den rättspsykiatriska undersökningen visade inte att mamman led av någon allvarlig psykisk störning vid tillfället för mordet.