Advokaten Kerstin Koorti: ”Jag är envis som en åsna”
Kerstin Koorti har tagit många fajter som brottmålsadvokat och inte sällan känt sig ensam. Då var kunskaperna, magkänslan och envisheten en stor tillgång. Nu fortsätter 70-åringen att jobba ihärdigt, men emellanåt tar hon sig tid att bygga bilar och leka
Med 40 års erfarenhet är Kerstin Koorti en av Sveriges mest erfarna och uppmärksammade brottmålsadvokater.
– Det är väldigt roligt med alla rättegångar och alla spännande möten med klienter. Dessa 40 år har gått alldeles för fort, eftersom yrket är så intressant. Jag har nog inte haft en enda tråkig dag på jobbet, säger hon.
Än i dag minns hon en diskussion med en manlig journalist på en dansrestaurang när hon började sina juridikstudier vid Stockholms universitet.
– Journalisten tyckte att det viktigaste för en advokat är ”nådegåvan av tvivlen” – och han hade rätt! Jag har fått det bekräftat gång på gång, man ska verkligen inte döma folk på förhand.
Där har vi nog en av förklaringarna till att hon tog sig an att försvara folk som har anklagats för ytterst grova brott. Bland annat ”greven” i en omtalad styckmordsrättegång och lasermannen John Ausonius. Den senare misshandlade henne med en bandspelare inför en sittande Svea Hovrätt 1995.
Det blev blödande sår i bakhuvudet och chock. Men utmaningen på jobbet var ändå en annan:
– Utmaningen var att jag många gånger kände mig ensam, jag kunde inte prata med andra om det jag höll på med. Då måste man lita på de egna kunskaperna och på intuitionen. En egenskap som jag har haft stor nytta av är min envishet. Jag är envis som en gammal åsna. Jag ger mig inte när jag känner att det går att bevisa klientens oskuld.
Det bästa är när både den juridiska fajten och personkemin med klienten går hennes väg. Då är lyckan gjord. Men bara för stunden.
– Efter ett frikännande upplever jag en slags separationsångest och efter det tar jag en ny klient. Så på något vis blir jag aldrig nöjd, utan längtar hela tiden efter nya utmaningar. Det är ett konstigt yrke jag har.
Yrkesvalet var långt ifrån självklart. Hon ville bli läkare. Efter fyllda 16 sommarjobbade hon på Karolinska sjukhuset som sjukvårdsbiträde.
– Jag tömde pottor, kokade kaffe och fick höra mycket under läkarundersökningarna. Det var lärorikt och jag tyckte att det var spännande med alla sjukdomar.
” Leif Silbersky är 81 och jobbar fortfarande så jag måste fortsätta åtminstone elva år till för att slå hans rekord.
Kerstin Koorti
Men betygen räckte inte till läkarlinjen, så hon hörsammade mammas råd och slog in på juridikens bana. På sätt och vis var uppväxten en förberedelse för det. Styvpappan kunde inte läsa och mamman, med rötterna i Finland, hade dålig hörsel och hade aldrig lärt sig att prata svenska ordentligt. Sålunda var det Kerstin som var deras språkrör i kontakterna med samhället.
– Jag lärde mig tidigt hur samhället fungerar, om både orättvisorna och det som var bra. Det var ödets ironi att jag blev advokat.
Eftersom föräldrarna var fabriksarbetare och hade det tufft ekonomiskt öppnade Kerstin Koorti en juristbyrå redan under studierna. Intäkterna gick både till henne och föräldrarna. Efter studierna blev hon advokat och öppnade en egen advokatbyrå. Numera arbetar hon på dotterns byrå och behöver inte känna sig ensam. Några planer på att sluta tycks 70-åringen inte ha.
– Nej, nej, nej. Leif Silbersky är 81 och jobbar fortfarande så jag måste fortsätta åtminstone elva år till för att slå hans rekord.
Och efter en stunds eftertänksamhet:
– Ganska mycket av min identitet består av jobbet, ungefär 80 procent. Resten av tiden promenerar jag, tecknar, målar och har det hur roligt som helst med mina fem barnbarn. I går byggde vi bilar och lekte med tåg hela dagen. I dag är jag helt slut.
Hur uppfattas du av din närmaste familj?
– Jag tror att de uppfattar mig som en person med mycket humor. I mitt yrke är humor a och o, annars hade jag inte orkat. För det finns tid då jag tänker på offren och på vilka fruktansvärda saker de blev utsatta för.
Var är du om tio år?
– Jag vet inte. Om jag har hälsan fortsätter jag, annars ”biter jag i gräset” någonstans. Jag skulle gärna vilja resa lite mera – till USA, Kina eller Europa, säger Kerstin Koorti.