Roman om livet efter en klimatkatastrof
Erik Hågård ”Lilo”
Hur gestaltar man något så stort och omfattande som klimatförändringar?
Romanen som vi är vana vid den – en urban berättelse om en eller ett par människors personliga utveckling – rymmer varken den geografiska eller tidsliga skalan som ekologiska kriser och klimatförändringarna utspelar sig på.
Det mänskliga perspektiv som kännetecknar romanen, gestaltar inte så enkelt det globala vädersystem som förändrats över flera generationer, bara långsamt nog för att minnet av barndomens vita jular ska kännas mer som myt än som verklighet.
I debutanten Erik Hågårds roman ”Lilo” är det snarare hela det tidiga 2000-talets ordnade samhälle som har reducerats till mytologi.
Det är en okänd plats, ett okänt antal hundra år i framtiden och allt det vi fasar för nu har hänt – överallt den tryckande hettan när solen ”lindar sina strålar omkring anklarna och drar dem mot marken”. Polerna har smält och de nu mestadels tomma städerna glider ned i det giftiga ”ovattnet”.
Det som avgör om landskapet är stad eller vildmark är inte bebyggelse eller ens människans närvaro. Snarare är det en fråga om vem som bestämmer, eller om någon bestämmer alls.
Det finns ett nätverk av hårt styrda, befästa städer och däremellan råder anarki.
Loé och Gawar får lämna det hårda slavliknande arbetet i en kaliumgruva och tvingas ut i det här karga landskapet på ett slags roadtrip. De har första halvan av resan bakom sig, vilken återberättas parallellt med den andra.
Den unga pojken Gawar ska hjälpa den ännu yngre flickan Loé till templet i kuststaden Port Ondeo. Ingen verkar riktigt kunna förklara varför, men allt är bättre än där de kom ifrån.
Om Williams Oriego och Tirin Ideye, vars vilja sätter romanen i rörelse, har sin agenda, så har Loé och Gawar en annan, enklare men oändligt mycket svårare: att överleva.
”Lilo” gestaltar en värld där människan inte längre kan inbilla sig att hon har herravälde över naturen. De lyckligt lottade stänger sig inne bakom höga murar och förvandlar den jämlika staden som tidigare välkomnat alla till en borg för att utesluta de flesta.
Det är inte svårt att dra paralleller mellan romanen och samtiden.
Kolonialism och exploatering av kvinnors kroppar kopplas till samma giriga logik som exploateringen av landskap och djur.
Till romanens behållningar hör Hågårds språk, återhållet och stramt när det behövs, poetiskt när utrymme finns och intensivt expanderande när handlingen kräver det. Det är ett ambitiöst romanbygge, om än inte ett bygge utan sprickor i konstruktionen.
Det börjar bra, men efter de första hundra sidorna tappar berättelsen riktning. Här finns en eller ett par hemligheter som ska avslöjas, utan att avslöjandet laddas med mening. Romanen går bara vidare.
Samtidigt förlorar Hågårds prosa bitvis spänst och laddning. Bilder staplas på varandra utan att den andra tillför något till den första.
Styrkan i Hågårds berättande ligger i perspektivskiften mellan en förfrämligande blick på resterna av 2000-talets civilisation och en lika naiv blick på den fiktiva världens händelser.
Perspektivet skiftar inte heller bara mellan människor. Främst är det gränsvarelsen silverräven – ättling till rödrävar, framavlade för sin blåskimrande svarta päls – som vidgar romanens perspektiv. Och det är just i gränslandet som livet finns i Erik Hågårds ekodystopi, där silverräven lever mellan vildmarkens anarki och fascismens kontroll.