Per Kågström tackar för sig: ”47 år i yrkeslivet får räcka”
Med ett stort intresse för lokal kultur, människor och bra historier har han synts i Hallandspostens spalter i 31 år. Men nu är det dags att sätta punkt. Den sista mars checkar Per Kågström ut för gott.
I det lilla parhuset på Väster i Halmstad har Per och hans fru Helena bott sedan 90-talet. Det är här vi ses. För en gångs skull ska Per bli intervjuad – och inte tvärtom.
Till Hallandsposten kom han 1989, de första åren som redigerare. För läsarna har Per annars varit mest känd som flitig bevakare av det lokala kultur- och nöjeslivet. Intresset för musik, litteratur och film har alltid funnits där.
– Vi hade en omfattande kultur- och nöjesbevakning på Hallandsposten under många år. Det las stora resurser på det under 90-talet och i början av 2000-talet, säger han och fortsätter:
– I dag har det ekonomiska läget gjort att vi är färre journalister. Tidningen har dessutom ändrat fokus och det skrivs mer om nöje som majoriteten av läsarna vill ha – vilket tyvärr har inneburit att det har blivit mindre kultur.
Hur denna skribent – som är uppvuxen i Örnsköldsvik och därefter blev en inbiten storstadsmänniska – hamnade i Halmstad och på Hallandsposten är en lång och snårig historia. Det är bäst att vi tar den från början:
När Per fyllde 18 år och var klar med skolan var han ganska less på småstaden i Västernorrland och flyttade till Stockholm. Där blev det ströjobb, tillfälliga bostadslösningar, mycket skrivande, mycket vänsterpolitik och mycket musik. Ett fritt ungdomsliv som oftast var roligt – men inte alltid.
– Det var kul ett tag, men en period blev jag rätt låg och kände att jag var tvungen att hitta på något nytt. Då hade jag nog flyttat 14 gånger på fem år. När jag fann mig själv boende i en kompis hall, sovande under rockhängarna, kände jag att det var dags att styra upp livet.
1978 kom han in på journalistlinjen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och blev därefter frilansande reporter i Göteborg, bland annat för den progressiva tidningen ”Musikens makt” och den dåvarande tidningen Göteborgsnytt. Där var betalningen 30 öre per skriven rad och 30 kronor per bild.
– På det viset är journalistiken bättre nu. På den tiden skrev man för långt och la in halvdåliga bilder bara för att få mer pengar...
Ett vikariat på Nya Norrland i Härnösand 1980 blev den verkliga inkörsporten till mediebranschen. När vikariatet tog slut återvände Per till Göteborg – och var under åtta år del av frilansbyrån Reflex Reportage med lokaler precis intill Järntorget.
– Ekonomiskt gick det upp och ner, men vi hade väldigt roligt. Jag skrev mycket om musik och för en del olika facktidningar. Det blev en sorts livsstil, alla var väldigt vänster. Det är jag fortfarande men på ett vuxnare – och därmed tråkigare – sätt.
Under en period i mitten av 80-talet var det dags för en kort paus från journalistiken – och studier i litteraturvetenskap och skapande svenska i Uppsala.
– Men efter att ha skrivit två radiopjäser som refuserades la jag ner alla mina författarförsök, haha...
Så har vi kommit fram till 1989: Ett vikariat som redigerare på Hallandsposten dök upp. Planen var aldrig att bli kvar. Per var fast besluten om att återvända till storstadslivet i Göteborg – småstaden hade han fått nog av under uppväxten i Örnsköldsvik.
Men så hände något helt annat, som plötsligt gjorde den lilla staden på västkusten till ett väldigt lockande alternativ för den då 34-åriga Per Kågström:
– Jag träffade Helena.
Vikariatet på Hallandsposten blev till en fast tjänst, förälskelsen i Helena blev till ett gemensamt liv, äktenskap och två i dag vuxna barn.
Och den skeptiska inställningen till småstaden blev till en insikt om att livet på en liten ort egentligen inte är så dumt alls.
– Jag har trivts jättebra här under alla år, både på jobbet och i stan. Det finns så många bra människor här.
Under de sista två åren på Hallandsposten har Per lämnat sin roll som kulturbevakare. I stället har han varit reporter för Folk & Familj.
– Jag insåg att jag ville veta mer om människors liv, inte bara om vilken musik de gör eller vilka böcker de skriver. Varje människa har en historia.
Men nu sätter alltså Kågström punkt. Den 31 mars går han i pension – och säger att det känns bra.
– Ja. Efter 47 år i yrkeslivet får det räcka. Nu är det dags att testa något annat. Men jag tycker fortfarande att Hallandsposten är en väldigt bra tidning, och den är bättre nu än när jag började 1989. Det får du gärna skriva.
Vad ska du göra i stället för att jobba?
– Jag och Helena vill resa och gå på konserter. Jag skulle vilja laga mer mat också, läsa ännu mer och fortsätta träna. Sen ska jag jobba ideellt för Mind, en förening som driver stödlinjer för självmordsbenägna, föräldrar och äldre. Men just nu är allt lite på paus med tanke på coronaviruset. Jag får väl bara landa först.
En sista sak bara Per. Varför valde du journalistiken från början?
– Haha, jag tänker på en gammal låt som går något i stil med ”jag älskar att se mitt namn i tryck”. Det finns väl någon sanning i det, att man är lite egocentrisk. Sen har jag alltid gillat att skriva också. Även om man alltid tänker att man kunde ha skrivit ännu roligare, ännu bättre...
– Men nu blir det andra saker att fundera på i stället. Och det blir nog bra det också.