Pontus Almquist: Att folk efterfrågar trygghet är djupt mänskligt och något som varken bör eller kan bekämpas.
Svaret på den växande säkerhetsbranschen bör inte vara regleringar och förbud utan ödmjukhet inför det statliga misslyckandet.
HP Ledare 2/6. I en artikelserie i Svenska Dagbladet med rubriken ”Trygghet till salu” granskas följderna av en rättsstat och ett polisväsende som inte lyckas fullgöra sina uppgifter. I fokus står hur allt fler uppgifter som man tidigare tog för givet att statliga organ via åklagare och polis skötte, nu har tagits över av privata aktörer som säljer säkerhet.
Det handlar om säkerhetsvakter som ersätter polisiär närvaro, säkerhetskonsulter som gör riskbedömningar och utredningar som brukade skötas av poliser och ”privata åklagare” som man kan anlita för att göra bedömningar om huruvida bevis kan hålla i domstol.
Att denna bransch växer är ett symtom på att människor och företag inte upplever att staten levererar den trygghet och rättssäkerhet man kan förvänta sig att få via skattsedeln – och i ett större perspektiv också ett symptom på ett sargat samhällskontrakt.
I diskussionen om den växande säkerhetsbranschen gäller det att hålla två tankar i huvudet: Å ena sidan är det av godo att människor kan hitta medel som ersätter statliga funktioner som inte visat sig pålitliga – det är naturligtvis helt nödvändigt att trygghet och säkerhet kan tillhandahållas på ett eller annat sätt.
Å andra sidan innebär utvecklingen att rättstrygghet på sikt kan komma att bli en klassfråga, där tjockleken på ens plånbok avgör hur väl ett brott man utsatts för utreds. Dessutom är privata aktörer i säkerhetsbranschen inte omgärdade av samma krav på opartiskhet som statliga tjänstemän – risken finns att privata utredare i rent vinstintresse tar fram tveksamma bevis som en offentlig aktör inte hade accepterat .
Därtill har många privata säkerhetsvakter inte i närheten av samma kompetens och utbildning som poliser. Detta riskerar förstås att bli förödande för såväl förtroendet för rättsväsendet som för den generella rättssäkerheten.
Men trots dessa eventuella problem är det av yttersta vikt att våra politiker betraktar säkerhetsbranschen som just ett symtom och inte ett problem i sig självt. Att folk efterfrågar trygghet är djupt mänskligt och är något som varken bör eller kan bekämpas.
Svaret på den växande branschen bör därför inte vara regleringar och förbud som försvårar tillhandahållandet av tjänsterna, utan ödmjukhet inför det statliga misslyckandet.
Politiker, och kanske framförallt socialdemokratiska sådana, har emellertid en tendens att rikta in sig på samhällsproblemens symtom i stället för på dess rötter och orsaker. Exempel i närtid är när man införde fängelsestraff på handel med svarta hyreskontrakt i stället för att åtgärda strukturproblemen i svensk bostadspolitik hyrespolitik, eller att man så sent som i början av året aviserade att man avser att förbjuda privata vårdförsäkringar som låter den som betalar slippa regionernas vårdköer.
” Detta riskerar förstås att bli förödande för såväl förtroendet för rättsväsendet som för den generella rättssäkerheten.
Men säkerhetsbranschen skiljer ut sig mot ovan nämnda exempel. Om den begränsas genom politisk klåfingrighet skulle det riskera att förvärra situationen till den gräns att vi hamnar i en situation där folk tar saken i egna händer och struntar i var våldsmonopolet hör hemma – så grundläggande är faktiskt behovet av trygghet. Och där vill vi inte hamna.