Per Kågström: Smarta advokater med trassliga liv vid sidan om yrket

Det började med Perry Mason, serien om en advokat som visades i svartvit tv i början av 1960-talet. Jag var bara åtta–nio år men redan där fastnade jag för dramatiken som kan uppstå i en rättssal, och för tv-serier om advokater: dessa snygga, välklädda och genomhederliga män som går genom eld och vatten för att försvara sina klienter. Männen (det var inga kvinnor på den tiden) som hittar rätt vittnen och håller glänsande, känslosamma slutpläderingar till sentimental stråkmusik.

En efter en av jurymedlemmarna ändrar åsikt och domen blir förstås… efter några skälvande sekunder: ”not guilty”. Åklagaren lommar iväg med svansen mellan benen, medan den oskyldigt anklagade kan lämna rättssalen som en fri man.

Så har det varit i många serier i decennier, men genom åren har bilden av advokater (med tiden även kvinnliga) utvecklats till att handla om vanliga människor, med fel och brister.

Ett lysande modernt exempel är engelska ”The split” (SVT Play) där en advokatbyrå i London främst jobbar med skilsmässor och andra äktenskapskontrakt. Klienterna är ofta kända och rika människor vars konflikter även toppar kvällstidningarnas löpsedlar och byråns verksamhet går lysande. Ekonomiskt. Däremot har dessa ”lagens änglar” stora problem med sina egna familjer. Här finns otrohet, våldsamma gräl och alkoholism samtidigt som fasaden utåt ska vara fläckfri.

I centrum står Hannah, en trebarnsmor som borde ha blivit utbränd i något av de första avsnitten. Hon sliter som ett djur i sitt yrke och ska samtidigt hålla ihop sin egen familj och parera alla märkliga infall från andra släktingar. Och de är många.

” …hon borde bli utbränd. Men tack och lov håller hon, i två sevärda säsonger.

Hannah spelas av Nicola Walker, en av Englands just nu bästa skådespelare (kommissarie i ”Saknad, inte glömd”). Jag har i tidigare krönikor skrivit om hur hon, med små skiftningar i ansiktet, kan visa alla tänkbara känslor samtidigt som hon – på något märkligt sätt – ändå håller masken.

Fråga mig inte exakt hur hon gör, det kanske handlar om den engelska folksjukdomen självbehärskning?

Skådespeleriet håller överlag toppklass i ”The split” där det, i de sista avsnitten, händer så mycket – snedsprång, fylla, slagsmål… – att historien nästan går överstyr. Men den hittar hela tiden tillbaka, till stor del på grund av förankringen i vardagen. Hannah ska ena stunden hålla en stenhård förhandling för en bedragen miljonärsfru, i nästa ögonblick gräla med sin egen älskare och sedan skynda iväg med äkta maken för att ha utvecklingssamtal om äldsta dottern. Som sagt: hon borde bli utbränd. Men tack och lov håller hon, i två sevärda säsonger.

En annan mer än lovligt slitstark hjälte är kommissarie Columbo, som just nu repriseras i SVT på fredagarna. Serien var en sensation vid premiären i slutet av 1960-talet.

Poliser och deckare hade tidigare varit machomän med sina käftar sprängfulla av smarta, hårdkokta repliker, men nu lufsade Columbo (spelad av Peter Falk) in på scenen med rufsigt hår och fladdrig trenchcoat. Han babblade om tråkiga saker, verkade inte fatta någonting och invaggade mördarna i trygghet. Men han vann alltid till slut. Det är roligt att återse Columbo och det kan delvis bero på att jag har lätt att känna igen mig själv i huvudpersonen. Jag har aldrig utrett brott men som journalist har jag besökt alla möjliga miljöer, ibland för att skriva om saker som varit helt nya för mig. Jag har irrat runt på hunddagis, bland rallybilar och i häststall – i illasittande kläder (enligt vittnen) och förmodligen framstått som totalt förvirrad.

Men jag har segrat ändå. Jag har i och för sig inte fällt några mördare, men det har blivit en hel del artiklar. Alltid något.