Fredriks syster räddade livet på fyra – efter sin död
När frågan om organdonation först togs upp kändes det skrämmande. Men då det visade sig att Fredrik Ekmans syster Emma, flera år innan hon dog, själv hade tagit ställning och anmält sig till donationsregistret blev allt mycket enklare. Att fyra människor fick chansen att leva vidare har också gjort sorgen lättare att bära. – Emma skulle ha varit stolt – hon ville alltid hjälpa andra, säger Fredrik.
Isamma stund som de kom in på sjukhuset såg de henne rullas iväg till intensivvårdsavdelningen. Fredrik Ekman och hans lillasyster Johanna hade i ilfart åkt till sjukhuset i Trollhättan efter att de nåtts av beskedet att deras gemensamma syster Emma, som även var Johannas tvillingsyster, hämtats av ambulans.
– Emma hade fått hjärtstillestånd och det kanske låter naivt, men i bilen tänkte jag ”hon är på sjukhuset, det kommer att ordna sig, de har fått igång hjärtat när vi kommer fram”, minns Fredrik.
Han gör en kort paus innan han fortsätter:
– Men läkarna sa ganska direkt att prognosen inte såg god ut, att Emma förmodligen inte skulle vakna upp. Man var som i ett vakuum.
Trädskuggor och solstrålar faller på den svarta gravstenen. En dekorationsflamingo sticker upp ur det gröna som tillsammans med gula blommor planterats kring Emmas grav.
– Jag såg den och kände ”den skulle Emma ha velat ha”, säger Fredrik med ett svagt leende och syftar på den cerisefärgade flamingon.
Emma, som tävlade i roadracing och av Fredrik beskrivs som orädd och med en mun som alltid gick i ett, ligger sedan tidigare i år begravd vid sidan av syskonens farmor.
– Jag åker hit varje fredag och säger hej, fortsätter Fredrik. Det har blivit en grej. Emma och farmor finns här. Farmor var en av de mest betydelsefulla personerna i mitt liv och det känns fint att Emma inte är ensam. Hon ligger med farmor, som hon själv önskade. Finns det ett liv efter detta så tror jag att de har det förträffligt tillsammans.
När vi satt oss på en bänk en bit från graven berättar Fredrik om tre dagar av ovisshet innan Emma, 31 år gammal, dödförklarades.
– Jag var på sjukhuset dygnet runt. Det var en fruktansvärd tid. Även om vi princip visste utgången ville man inte ta det till sig. Men vi fick väldigt bra stöd från läkare och sjuksköterskor – oavsett om det var dag eller natt.
Som Fredrik minns det var det under dag tre som frågan om organdonation fördes på tal.
– De frågade oss i familjen hur vi ställde oss till organdonation och om vi visste hur Emma hade tänkt kring det. De får tydligen inte titta i registret innan personen är död.
I samband med det mindes systern Johanna hur hon, efter att hon själv anmält sig till donationsregistret, lagt ut en bild på Instagram där hon berättade att hon tagit ställning och att Emma då kommenterat ”det gjorde jag för länge sedan”.
– Men vi visste ju inte säkert och vi diskuterade fram och tillbaka, säger Fredrik. Det är svårt när man oförberedd får frågan.
Han funderar ett ögonblick och lägger därefter till:
– Lite egoistiskt ville vi ha kvar Emma. Men samtidigt fanns hon ju inte där längre och både jag och Johanna har samma inställning: vi vill att våra organ doneras. Så fort vi fick veta att Emma själv hade tagit ställning kändes allt så mycket enklare. Vi, tillsammans med mamma och pappa, hade redan fattat ett beslut till nittionio procent men när vi fick beskedet var det bara att köra på. Emma hade sagt att de fick ta allt, utom hennes hornhinnor. Då var det ju så.
Fredrik konstaterar att det var hemskt att se sin syster avliden men poängterar att allt sköttes värdigt och respektfullt på sjukhuset.
– Efter att Emma opererats och de ordnat med organen fick jag och Johanna klä Emma. Vi satte på henne hennes racingställ. Det var hennes favoritkläder.
Fredrik ler återigen en aning. – Jag trodde att den biten skulle vara svårare, säger han sedan dröjande. Det var svinjobbigt, men jag trodde att det skulle vara värre.
Han berättar vidare att familjen redan där och då fick veta att det fanns två unga kvinnor som väntade på transplantation, som var högprioriterade och uppsatta på den så kallade urgent call-listan – samt att tanken var att de skulle få organ från Emma.
– Man förklarade senare för oss att de här tjejerna inte skulle ha klarat sig länge till utan Emmas organ, fortsätter Fredrik.
Vid ett möte på sjukhuset drygt en månad efter Emmas död fick familjen även besked om att ytterligare två personer fått chansen att leva vidare tack vare Emma.
– Det har varit en tröst att Emma kunde hjälpa andra. Hennes död känns inte helt förgäves. Och Emma var sådan som person – kunde hon hjälpa någon så gjorde hon det.
Själv önskar Fredrik att fler ska ta ställning i donationsfrågan.
– Alla bör ta ansvar och åtminstone tänka igenom det. Att själv fatta ett beslut är till stor hjälp för efterlevande. Jag hade egentligen velat se ett system där man, om man inte aktivt säger nej, skrivs in automatiskt som donator.
Fredrik tittar bort mot graven där vad vi förmodar är ett par vänner till Emma precis parkerat sina motorcyklar.
– Det kom så många människor från motorsportkretsen till begravningen. Vi var inte riktigt beredda på det, men det var roligt.
” Så fort vi fick veta att Emma själv hade tagit ställning kändes allt så mycket enklare. Vi, tillsammans med mamma och pappa, hade redan fattat ett beslut till nittionio procent men när vi fick beskedet var det bara att köra på. Emma hade sagt att de fick ta allt, utom hennes hornhinnor. Då var det ju så.
Fredrik ler lite snett när han förklarar att han och Emma var väldigt olika.
– Jag är en trygghetsknarkare. Emma höll på med motorsport. Jag hade inte vågat hälften av de saker som Emma gjorde, men vi har alltid varit väldigt nära som syskon. Även om vi inte sågs och hördes varje dag så hade vi alltid varandra. Emma ställde jämt upp. Hade man något bekymmer så kunde man alltid slå en signal.
Han konstaterar i nästa andetag att han tycker om att prata om Emma – ”jag vill hålla henne levande, jag är inte rädd för att minnas” – och att det känns skönt att komma till kyrkogården.
– När Emma hade tagit sitt mckort åkte hon hit. Det var något av det första hon gjorde. Hon ställde motorcykeln här vid sidan av och la hjälmen på farmors grav. Hon var så stolt. Det här var en viktig plats för Emma också.