Sara Wiklöf vill sätta ord på sorgen efter sin pappa
”Pappa och jag satt ihop. Att han skulle tas ifrån mig när jag var tonåring fanns inte på kartan.” Genom att sätta ord på sorgen vill 21-åriga Sara Wiklöf i Halmstad visa hur djupt unga anhöriga påverkas när en närstående blir sjuk eller dör.
– Allting förändras när döden kommer nära. Många tänker nog inte på hur mycket barnen berörs. För den som är ung är det jättesvårt att be om hjälp – man vet ju faktiskt inte ens vad man ska be om, säger hon.
Sara, som i dag bor i Halmstad, växte upp i en litet samhälle utanför Gävle. Där bodde hon med sina föräldrar och sin fyra år yngre syster. Men det var hon och pappan som gjorde det mesta ihop. De var lika idrottstokiga båda två och älskade att vara utomhus tillsammans. Förutom att han var hennes far var han också hennes fotbollstränare.
– Jag var aktiv och hade massor av spring i benen. Han stöttade mig och förstod mitt stora behov av att röra på mig, säger hon.
En kväll när Sara var tretton år gammal märkte hon att det var något underligt med fadern.
– Pappa var trött och hade varit ”konstig” hela dagen. På kvällen fick han ett strokeliknande anfall och fick åka till sjukhuset i ambulans.
Det visade sig att Saras pappa hade en hjärntumör. Den satt så illa till att den inte gick att operera.
– I samma stund som ambulansen kom kände jag på mig att det var obotlig cancer. Känslan var mycket starkare än en orolig tanke. Kanske är det för att pappa och jag var så tajta? Att vi satt ihop, säger Sara.
Efter det blev sig livet aldrig likt igen.
Att se sin aktive far förändras, förtvina och till slut hamna i rullstol för att han var för svag för att orka stå, påverkade Sara djupt.
– Jag gick i nian och det är ju i den åldern man själv ska ta nästa steg i livet. Men nu blev alla roller hemma ombytta. Mamma fick ha allt fokus på pappa och jag blev förälder åt min lillasyster.
Idrotten fanns där som ett andningshål och det är Sara tacksam för.
– Jag tränade fotboll, basket och innebandy sex dagar i veckan. Det var så viktigt för mig, men i efterhand förstår jag ju att det också var en flykt.
Även skolan var en stor hjälp.
– I nian kände jag alla och fick fint stöd av mina lärare. Min mentor var fantastisk och hon insåg att jag behövde vara hemma ibland. Under en tid var vi faktiskt tre tjejer i klassen som hade anhöriga som var svårt sjuka. Vad är oddsen för det? Skolan blev proffs på krishantering det året...
Mycket förändrades när Sara började gymnasiet. Hon miste sin välkända miljö och började pendla. Samtidigt placerades hennes 46-årige far på ett äldreboende.
– Bara det kändes absurt i sig. Och ju sämre han blev desto jobbigare var det att vara i skolan. Jag var borta mycket och orkade jag inte komma ikapp. Till slut hoppade jag av.
Mot slutet av hösten gick Saras pappa bort. Han dog dagen före hennes 16-årsdag.
– Det var svårt, men någonstans är jag tacksam över att han slapp lida längre, säger Sara.
För att komma från sorgen och få en chans att hitta sig själv flyttade Sara hem till sin farbror i Jönköping. Där började hon gymnasiet med idrottsinriktning. Samtidigt började hennes hälsa skava.
– Tyvärr hade jag dragit på mig idrottsskador och en stressfraktur under pappas sjukdom. Varken jag eller någon annan hade hunnit fokusera på mitt onda när han var sjuk. Efter en tid på skolan fick jag träningsförbud – och vad skulle jag då på ett idrottsprogram att göra?
Så Sara flyttade hem igen. Hon trivdes inte i sin gamla klass och det slutade med att hon gick klart gymnasiet på distans. De här åren minns hon som tunga.
– Alla i familjen var vilsna men vi kunde ju inte krascha samtidigt. Jag hade heller inte råd att må dåligt eftersom jag måste klara skolan, så läkaren skrev ut tabletter till mig.
När Sara tittar tillbaka önskar hon att det hade funnits