Jan-owe Wikström:
Att gräva ner huvudet i sanden enligt strutsmyten löser inte publikfrågan – det flyttar bara fram den.
På torsdag den 1 oktober skulle publikrestriktionerna föridrotten ha lättats från nuvarande 50 personer till 500 i ett första steg. Just det, skulle.
För i förra veckan kom nästa käftsmäll mot idrotten och kulturen när regeringen med statsministern Stefan Löfven (S) gav beskedet att på grunda v den ökade smitt o spridningen av c o vid-19-viruset skulle restriktionerna kvarstå.
Samtidigt meddelade Folkhälsomyndigheten–vars råd regeringen närmast slaviskt har följt – att en höjning skulle vara genomförbar under rådande omständigheter.
Vilse i pannkakan, någon?
Det har också fått fotbollsrörelsen att än en gång tröttna och i en gemensam skrivelse med inledningen ”Låt oss ta ansvar” och undertecknad Karl-erik Nilsson, ordförande Svenska fotbollförbundet, Annika Grälls, ordförande Elitfotboll dam och Lars-christer Olsson, ordförande Svensk elitfotboll, komma med uppmaningen:
”Släpp in oss i dialogen, mildra näringsförbudet och låt oss visa att vi kan fortsätta ta ansvar. Särbehandla oss framför allt inte negativt under tystnad.”
Och Pelle Nilsson, Halmstads BK:S ordförande ställer sig bakom skrivelsen:
– Absolut! Det är enormt frustrerande att inte få ett besked. Nu hade vi ju förhoppningar om att åtminstone få utöka publiken till 500 personer efter den 1 oktober, men inte ens det blir det.
– Ännu så länge klarar vi oss, frågan är hur länge, varnar han.
Okej, jag förstår de styrandes andemening och den tydliga signalen att inte öka risken när smittspridningen nu ökar igen.
Men inte själva förfarandet.
Så med risk att bli tjatig: Låt procenten av en arenas kapacitet avgöra hur många åskådare som kan släppas in. Inte 50 personer. Inte 500. Inte en fastställd summa som i en annan arena kan vara alldeles för många.
Det kan ju inte handla om att 51 personer är en större risk för smittospridning och därför förbjuden medan 49 inte är det.
Utan om att hålla avståndet mellan varandra, där Nilsson, Grälls och Olsson påpekar att ”500 personer på exempelvis Friends Arena skulle innebära att det sitter en person på var hundrade stol.”
Översatt till andra delar av samhället: Max en person på lokalbussarna, alltså busschaffisen själv...
Max en person i varje vagn på X2000-tåget. Eller två personer på en krog för 200 gäster. Fast då har jag förstås inte räknat med personalen så – sorry, inga gäster alls...
Ni ser själva, det finns ingen logik.
Där andra länder och förbund för en dialog med varandra så gömmer sig regeringen och gräver ner huvudet i sanden med en så kallad idrottsminister som bara kliver fram när någon kräver hennes avgång (Amanda Lind lär hon heta).
Men strutsmyten (de kör ju inte huvudet i sanden i verkligheten) har aldrig löst några problem, bara flyttat fram eller förvärrat dem.
”Andra länder i Europa öppnar i direkt dialog med sina respektive regeringar upp för publik på läktarna, i vissa länder är det till och med tillåtet med 10 000 åskådare eller mer, beroende på arena. Och ändras smittläget så tar man steg tillbaka, likaså under ansvarsfull dialog.” står det vidare i skrivelsen.
Men regeringen tiger. Och det även i frågan om man skulle kunna göra undantag från inreseförbudet för professionella idrottare från andra länder. Det fick till följd att Sveriges träningslandkamp mot Ryssland senare i höst tvingades flyttas till Moskva och att Östersund gick miste om världscuptävlingarna i skidskytte i december.
– Det är väldigt olyckligt att vi inte ens har fått ett besked. Jag tycker det blir respektlöst när man inte ens ger oss en bekräftelse att de mottagit vår skrivelse, säger Rikard Grip, skidskytteförbundets generalsekreterare till SVT sport.
För även om fotbollen är hårdast drabbad, med en beräknad förlust så här långt på en halv miljard kronor, jäser det inom hela idrottsrörelsen.
För Sveriges största folkrörelse blöder och riskerar att gå under, något som skulle få förödande konsekvenser i samhället långt utanför själva idrotten.
Samtidigt, för att ge en ”kompispassning” i maghöjd tillbaka till idrotten, är det inte att ta ansvar i dessa tider att värva spelare som om ingenting har hänt och sedan med bedjande blick ansöka om coronastöd.
Jag vet att det här inte är någon lätt fråga som har en enkel lösning. Tvärtom.
Men jag vet att idrottsrörelsen förtjänar svar och att behandlas på samma sätt som andra delar av samhället.
Eller som fotbollens företrädare uttrycker det:
”Ge oss samma förutsättningar under ansvar som till exempel företag, kollektivtrafik, krogar, affärer, shoppingcentra och fabriker har.”