Suzan slutade andas – sövdes ned i åtta dagar
Halland: Fältassistenten Suzan Bozovic insjuknade i covid-19. Hon fick så svårt att andas att hon till sist skrev ett avskedsbrev till sina nära och kära. I åtta dagar låg hon sedan i respirator och svävade mellan liv och död.
Suzan Bozovic greppar en penna och börjar skriva. Hon känner att det är nära nu. Hon får allt svårare att andas. Det finns bara ett alternativ kvar. Men först vill hon ta ett avsked.
– Jag hade svårt att prata, så sjuksköterskan fick läsa upp mitt brev i telefon där jag hälsade att jag älskade alla mina vänner och min släkt. Sjuksköterskan hade svårt att hålla tillbaka tårarna, säger Suzan Bozovic från Falkenberg.
Det var hennes sista skarpa minne innan hon sövdes ner och fick en respirator kopplad till sig för att hålla igång andningen. I hennes rum fanns flera andra patienter som insjuknat i covid-19. Enligt vad Suzan Bozovic fick höra efteråt var hon den enda som överlevde.
Och det var ytterst nära att viruset knäckte Suzan.
– Känslan att inte kunna andas, den är fruktansvärd. Det går inte att beskriva.
Det var i början av maj som 54-åriga Suzan Bozovic, ett välkänt ansikte i Falkenberg efter sina många år som fältassistent, insjuknade. Hon blev förkyld och valde direkt att isolera sig i sitt hem. Hon ringde 1177 och följde de restriktioner som fanns. Framför allt blev hon uppmanad att hålla koll på sin andning.
När den blev allt sämre skickades en ambulans till henne. Då gjordes bedömningen att syresättningen ändå var tillräckligt bra. Men två dagar senare blev andningen tyngre igen.
– Det var som att jag hade sprungit en lång sträcka och var jättetrött och bara flåsade. Så andfådd blev jag av att gå från toaletten till köket.
Via epidemiavdelningen i Halmstad flyttades hon senare till infektionsavdelningen där hennes tillstånd blev allt sämre trots hjälp med syrgas. Då väntade en säng på IVA (intensivvårdsavdelningen).
– Där fick jag veta att de hade reserverat en respirator till mig om det skulle behövas. Det gjorde att jag inte var rädd. Jag hade läst på en hel del innan jag insjuknade, säger hon.
Till sist kände Suzan Bozovic att hon inte klarade av att andas. Slutet var nära.
– Jag kände att jag kapitulerade. Antingen får ni hjälpa mig med respirator eller så ger jag upp. Jag orkade inte, det var så tufft, säger hon samtidigt som hon har svårt att hålla tillbaka tårarna.
I åtta och en halv dag låg hon med respirator. Trots att hon var nedsövd har hon en del minnen från de kritiska dagarna.
– Vissa sinnen kan vara vakna trots att du sover, som syn och hörsel. Jag hade några mardrömmar och hallucinerade en hel del. Men inget var hemskt för mig, säger hon.
Vid något tillfälle minskade personalen på sömnmedlet för att se om Suzan Bozovic kunde andas själv. Då blev hon för första gången ordentligt stressad och minns att hon var på väg att ge upp.
– Den andningen vill jag inte vara med om igen. Det var dödsångest, säger hon.
När hon till sist vaknade upp hade hon glömt av att hon låg i respirator och blev förbannad över den dåliga servicen.
– Jag var så törstig och ville ha vatten. Jag försökte prata med