Föräldrar nekar insatser för kriminella barn
Över hela landet kämpar socialtjänsten med att försöka hantera en ny grupp grovt kriminella barn och unga. Men insatserna bygger ofta på frivillighet samtidigt som både de unga och deras föräldrar kan vara svåra att motivera. Flera socialchefer pekar nu p
– Vår stora utmaning är att få vårdnadshavarna att inse att det deras barn sysslar med är ett problem, säger Thereze Lundborg, enhetschef för mottagningsenheten barn och familj i Kalmar.
– Föräldrarna ska ha koll på sina barn, de ska sätta gränser, om ens barn bär kniv och utgör ett hot mot andra ska föräldrarna ha barnet hemma. Men det är svårjobbat. Det är ganska många föräldrar som vill att vi ska bevisa vad deras barn gjort. Annars vill man inte tillstå att det finns problem i familjen, och då vill man inte ha någon hjälp och då kan det ju gå väldigt långt utför.
Vad är problemet?
– Det finns individuella skillnader, men även kulturella inslag, i benägenheten att ta emot hjälp. I vissa kulturer är det svårt att ta emot hjälp, det innebär att visa svaghet och är skamfyllt.
På flera håll i landet ökar antalet orosanmälningar om unga som dras in i gängkriminalitet, enligt en enkät till kommunerna från TT.
Tidig hjälp minskar risken för allvarlig problematik eller grövre brottslighet. Med nuvarande lagstiftning bygger dock socialtjänstens insatser på frivillighet. Om föräldrarna eller den unge själv säger nej kan socialtjänsten oftast inte tvinga dem att ta emot insatser.
– Det kan få allvarliga konsekvenser. Våldet eskalerar, otryggheten bland andra ökar. Ju längre det går desto svårare är det att bryta det. Man får mer identitet i sitt gäng och knyts kanske också till äldre mer etablerade kriminella, säger Thereze Lundborg.
En rad socialchefer vittnar om att det är ett problem att föräldrar i olika hög grad tackar nej till insatser.
– Ofta delar man inte bild av den unge. Den oro vi känner för den unge, den känner inte föräldrarna på samma sätt. Och då blir det ju inga insatser, om det inte är så allvarliga problem att vi kan gå in med tvång, säger Carina Eriksson Gadd, områdeschef på socialförvaltningen i Västra Hisingen i Göteborg.
– Vi kan göra en bedömning att den här killen kommer det inte att gå bra för. Men han förnekar och hans föräldrar förnekar. Så går det tre år och han är ännu mer inne i kriminalitet och det slutar med LVU på Sis-hem, säger Anna Bergström, enhetschef för barn och unga i Katrineholm.
Mer tvång behövs när unga begår brott, anser flera av socialcheferna. Insatser borde kunna vara obligatoriska även utan samtycke, anser Magnus Nordahl, sektionschef för barn och familj i Falun.
– Jag hade önskat bättre möjlighet att tvinga vårdnadshavare till insatser tidigare. Det skulle kunna handla om att tvinga dem till stödsamtal för att initialt få dem motiverade och få dem att förstå varför det är viktigt att hitta andra redskap för dem att ta hand om sina barn, säger han.
Redan i dag kan socialtjänsten under vissa förutsättningar ge öppna insatser utan samtycke, så kallat ”mellantvång”. Det kan exempelvis gå ut på att den unge får stöd i form av kontaktperson eller kontaktfamilj. Men möjligheterna är begränsade och regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att lämna förslag på hur möjligheterna att ge öppna insatser utan samtycke kan öka.
Som en sista åtgärd kan socialtjänsten tvångsomhänderta unga enligt LVU.