HBK-legendaren stannade i Sverige
För 18 år sedan flyttade legendariske Hbk-backen Tomas Zvirgzdauskas, 45, till Halmstad. Han är fortfarande kvar. Numera livnär han sig på att köra lastbil för ett grossistföretag i stan. – Min fru hade jobb här och barnen var rotade. Det hade varit tufft
Sport: Legendariske Hbk-backen Tomas Zvirgzdauskas valde att bli kvar i Halmstad sedan han lagt fotbollsskorna på hyllan: ”Jag ville inte börja om på nytt i Litauen”.
Vi bestämmer träff över en kopp kaffe på Hallarna.
Tomas Zvirgzdauskas ser inte ut att ha åldrats en dag sedan han lade skorna på hyllan 2011 efter att HBK åkt ur Allsvenskan.
Kroppen är i trim och några gråa hår syns inte i den välsnaggade kalufsen. Handslaget är fast och det känns ordentligt när han hälsar.
– Såg du matchen mot Portugal, undrar ”Zvirre”, som han kallas.
Vilka fantastiska mål han gjorde, Ronaldo.
Har du spelat mot honom?
– Ja, när jag var med Litauen i Portugal så mötte vi dem i en träningslandskamp. Jag försökte kapa Ronaldo, men han var för snabb, skrattar han.
Under sina nästan 20 år som professionell fotbollsspelare stötte Zvirgzdauskas på många världsstjärnor - inte minst i de 80 landskamper han representerade sitt land.
– Jag har mött många bra spelare. Inzaghi (Fillippo) tänkte snabbt och var svår att få tag i, men den allra bästa som jag mött är Henke Larsson. Han var oerhört duktig, läste spelet, hade bra timing och var skicklig på att undvika kontakt med försvararna. Så många fotbollsspelare som han finns det inte.
Sedan Tomas slutat hade han planer på att bli tränare och gick en första stegkurs, men mer än ett år som ungdomstränare tillsammans med Goran Ravnjakovic i HBK blev det inte.
Samtidigt hade frun Ausra fått ett jobb på en redovisningsbyrå i Halmstad och barnen Justas, 24, och Patricia, 18, trivdes med livet i Sverige.
– Jag ville inte vara egoistisk, rycka upp familjen igen och flytta hem till Litauen. Det hade varit tufft att börja om från noll. Så det är lite samma som de klubbar jag varit i – jag gillar inte att byta. Jag spelade fotboll i sex år i Litauen, sex år i Polen och nästan tio här i Sverige.
– Visst saknar jag min släkt, men i dag är det inget avstånd – jag är hemma på en timme och tio minuter med flyg – så det är inte så långt bort. Här i Sverige är det själva tryggheten som jag gillar – sedan är det inte så stor skillnad jämfört med
Litauen, klimatet är samma och så är här lika grönt ute.
Tomas pappa var vd för ett åkeri utanför Vilnius och eftersom ”Zvirre” själv alltid gillat lastbilar så hjälpte Glenn Silverholt honom att hitta ett jobb i den branschen i Halmstad.
– Han sa att ett företag behövde
”Jag har alltid gillat när anfallarna som jag mötte gnällde efter en match. Gjorde det ont på dem så hade jag gjort det bra.
Tomas Zvirgzdauskas
en lastbilschaufför och då tänkte jag – varför inte! Jag blev helt tokig av att sitta hemma och inte göra något när fotbollskarriären var över.
I dag kör han fortfarande lastbil, men bara i tre månader till – sedan blir det inte mer.
– Jag har blivit uppsagd. Vi har inte lika mycket att göra sedan coronaviruset kom, men jag har sökt nytt jobb på Servera.
Sonen Justas spelade fotboll i många år i HBK och Leikin, men har nu slutat sedan han blivit pappa. Patricia har också ärvt Tomas idrottsintresse, men har valt tennis framför fotboll. I dag är hon tränare i Söndrums TK.
– Det har varit många resor genom åren när Patricia har tävlat. Oftast har jag kört henne till Båstad och då har jag själv passat på att träna på gym där under tiden.
Zvirgzdauskas kunde ha hamnat i Skottland i stället för Halmstad då Dundee United visade stort intresse. Även en israelisk klubb fanns med i bilden när mittbacken valde att flytta till Sverige i stället.
Där bildade han i många år ett svårgenomträngligt mittförsvar tillsammans med Tommy Jönsson – en duo som dåvarande tränaren Janne Andersson kallade för Allsvenskans bästa.
Tomas var känd för att vara en stenhård spelare som aldrig lade några fingrar emellan.
– Jag har alltid gillat när anfallarna som jag mötte gnällde efter
en match. Gjorde det ont på dem så hade jag gjort det bra. Är du snäll får du ingen respekt, men jag har aldrig medvetet skadat någon annan.
Domarna hade koll på litauern. – Jag kommer ihåg en gång när jag fick ett gult kort och frågade domaren varför? Då sa han att du får det bara för att det är du Zvirre.
Någon Sm-titel blev det aldrig även om det var nära 2004. I den sista matchen spelade HBK oavgjort mot IFK Göteborg och då smet Malmö FF förbi och knep guldet.
– Påminn mig inte om det! Nä, men vi hade ett riktigt bra lag då. Vi hade flera spelare som kom från andra klubbar och ville bevisa att de var bra. Det räckte med en träning för Rosenberg (Markus) för att sprida den mentaliteten.
Året efter svarade HBK för en jätteskräll i Europa då självaste Sporting Lissabon, som fem månader tidigare spelat final i Uefacupen,
slogs tillbaka i returen på Estadio José Alvalado.
Zvirgzdauskas gjorde det viktiga 2–1-målet på nick på tilläggstid i andra halvlek innan Patrik Ingelsten avgjorde i förlängningen.
– Ett fantastiskt minne! Det var en av de viktigaste vinsterna under min tid i HBK. Sporting tyckte vi var amatörer och då blir man förbannad. Vi hade inställningen att verkligen visa vad vi kunde och funkade allt så kunde vi slå dem.
Men han vill inte gärna berätta något som hände inom HBK utan nöjer sig med att konstatera ”att det behåller vi för oss själva”.
Till slut bjuder han ändå på en episod från gamla I16-tiden.
– Jag tyckte det var roligt när vi gjorde något annat än bara träna fotboll och jag kommer ihåg när vi skulle ha rullstolsbasket. Alla tyckte det var kul utom (Igor) Sypniewski som inte vågade vara med. Han vägrade sätta sig i rullstolen.
Vad har du för koppling till fotbollen i dag?
– Jag kollar lite på Litauen och Sverige när det är landskamper, men mest roligt är att titta på engelsk fotboll, där det är mer kamp. Jag har svårare för ligorna i Spanien och Italien – det är så många som slänger sig och ska ha frispark hela tiden. Sedan ska alla prata med domaren, nä, det tycker jag inte är kul.