Mattias Karlsson: Det visar att det kan löna sig att begå ett miljöbrott i Tylösand.
Det är inte rimligt att minoritetsregeringar ska behöva finna sig i att budgeten plockas isär och förändras av partier utanför regeringssamarbetet.
HP Ledare 30/9. ”Det är pengar i sjön”, sa Nooshi Dadgostar, riksdagsledamot för Vänsterpartiet och nominerad till ny partiledare för partiet (SVT 22/9). Hon syftade på den sänkning av arbetsgivaravgifterna för unga som regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna lagt fram i höstbudgeten.
V vill göra gemensam sak med Moderaterna, Kristdemokraterna och i förlängningen Sverigedemokraterna för att bryta ur satsningen på åtta miljarder ur budgeten och i stället lägga pengarna på annat.
Man kan diskutera frågan i sak – uppfattningarna går isär om reformens effektivitet – men först och främst måste man fundera över vad denna typ av dekonstruktion av statsbudgeten innebär för svensk politik. Det är inte första gången det sker.
I vintras stoppade samma udda konstellation bestående av V, M, KD och SD bland annat en satsning på friår och slopade arbetsgivaravgifter för enkla jobb, för att i stället finansiera ökade statsbidrag till kommunerna (SVT 22/1).
Såväl då som nu riktade statsminister Stefan Löfven (S) hård kritik mot agerandet. Häromveckan anklagade han V för att legitimera Sverigedemokraterna som politisk kraft (DN 22/9). Vid dessa tillfällen glömmer dock statsministern osvikligen att nämna att det var han och hans parti som etablerade denna praxis.
2013 gick S, V, MP och SD samman och bröt ur en skattesänkning ur Alliansregeringens budget. Fram till dess hade praxis varit att betrakta budgeten som en helhet som riksdagen antingen fick anta eller förkasta.
Socialdemokraternas vilja att ge den borgerliga regeringen en näsknäpp trumfade lojaliteten mot de principer som styrt svensk finanspolitik sedan 1990-talskrisen. Det har ännu inte lett till värre konsekvenser än att regeringar av olika färger lidit diverse prestigeförluster, men det betyder inte att situationen är hållbar på sikt.
Det är inte rimligt att minoritetsregeringar ska behöva finna sig i att budgeten plockas isär och förändras av partier utanför regeringssamarbetet. Det är inte heller en god princip att sakpolitiken ska styras av riksdagens minsta gemensamma nämnare, snarare än av regeringspartiernas politiska inriktning.
Utöver att helhetssynen på statsbudgeten förloras riskerar dessutom det finanspolitiska ramverket att urholkas. Riksdagens arbetssätt är inte heller utformade för att detaljreglera politiken. Regeringen styr riket, som det heter i grundlagen.
Hellre än att klaga över Vänsterpartiets eller något annat oppositionspartis agerande borde statsministern ta initiativ till en ny överenskommelse om det finanspolitiska ramverket och den praxis som omgärdar det. I sådana diskussioner kan man också passa på att se över exempelvis överskottsmålet, som åtminstone i nuvarande form spelat ut sin roll.
Det är inte troligt att en sådan överenskommelse kommer på plats innan valet – de politiska låsningarna som januariöverenskommelsen både är ett resultat av och orsakar är stora – men att påbörja diskussionen är ett viktigt steg. Tills vidare får statsministern finna sig i att se sin budget plockas isär, för han är, när allt kommer omkring, en minst lika god kålsupare.
” Utöver att helhetssynen på statsbudgeten förloras riskerar dessutom det finanspolitiska ramverket att urholkas.