Alicia Skog: Rader jag tidigare ville tatuera med guld faller ganska livlöst
För fyra år sedan inledde Kent sin avskedsturné och jag skrev en krönika i Hallandsposten om att det gick att utforska deras musik i all oändlighet. Det var en kärleksförklaring. Jag gick på flera konserter under turnén och kände att det var sorgligt och stort, jag tänkte att Kent var mitt livs kärlek – en medveten överdrift men inte helt utan en sann kärna.
Jag minns också att jag under den här tiden tänkte att det värsta som kunde hända var att jag slutade lyssna på deras gamla låtar, att musiken förlorade sin magi. Det var en kär persons rädsla för att sluta vara kär. Jag avfärdade dock rädslan med att tänka att det vore omöjligt att en såhär stark känsla bara skulle dö ut, Kent hade ett fäste i mig som aldrig skulle släppa. Vår kärlek var evig.
Fyra år senare kan jag, utan att ens låta speciellt ledsen, erkänna att jag inte lyssnar så mycket på Kents musik längre. Det händer förstås att jag köar en låt då och då och jag tycker förstås inte att deras låtar är dåliga, men något är ändå förändrat. Gnistan är borta. Textrader jag tidigare vill tatuera med guld, helst i pannan, faller ganska livlöst ur högtalarna och ner på golvet utan att jag plockar upp dem.
” Tanken på att det kan ta slut är förstås skrämmande, jag vet ju att det kan hända hur mycket man än älskar varandra för tillfället.
Det finns ett värde i att musiken en gång var så viktig för mig, Kent har fortfarande en hedersplats, men stolen har skjutits mot en skuggig utkant till förmån för andra artister, nyfunna kärlekar. Dessa nya, som Leonard Cohen och Joni Mitchell, har jag lovat att älska för alltid, precis som jag en gång gjorde med Kent.
För fyra år sedan var jag kär i en person jag var ihop med i två år. Innan det tog slut tänkte jag förstås att vår kärlek var evig. Att sluta vara kär är ingenting man planerar, men plötsligt stod vi där och såg hur färgerna bleknade omkring oss utan att kunna förhindra det. Nu är den personen mitt ex, och jag är ihop med någon annan. Tanken på att det kan ta slut är förstås skrämmande, jag vet ju att det kan hända hur mycket man än älskar varandra för tillfället. I Johanna Frids ”Nora eller Brinn Oslo brinn” finns dock några tröstande ord:
”varje kärleksrelation bygger på upprepningar. Löften och ord som utmärks av sin exklusivitet fortsätter att upprepas. Av nya munnar, till nya människor. Giftermålets ja ska vara för evigt, men eftersom vi lever i verkligheten och inte kan kontrollera evigheten så blir det ibland kortare än så. […] man kan ligga på någons säng, en kaerestes säng, och fundera över hur många som legat där tidigare. Jag antar att det inte ska ta udden av det som sker i nuet. Förbindelser eller relationer som en gång framstod som eviga ska inte dämpa det fantastiska i nästa relation som ska vara för evigt.”
Jag vill tro att det är sant oavsett om det gäller en relation eller kärleken till ett band, det spelar ingen roll att evigheten inte går att kontrollera. Det är fint att ha älskat.