Skarpa kontraster är vad Rakel Wärmländer tycker bäst om
Hon har gjort allt från komedi till tungt drama, både på film, tv och teater. Rakel Wärmländer har varit skådespelare i nästan hela sitt liv, men numera driver hon också egna projekt för att kunna styra mer i karriären. – Man blir vansinnig av att bara si
Det har varit en tuff tid för många skådespelare. Förbudet mot sammankomster med fler än 50 personer har inneburit inställda premiärer och arbetslöshet i teatervärlden. Till all lycka sysslar Rakel Wärmländer för närvarande enbart med film och tv.
– Jag har jobbat jättemycket under corona, jag skäms nästan, säger hon.
– Men jag har haft turen att vara i projekt som har lyckats snitsla sig fram och slutföra dem.
I år har hon hunnit spela in Vasaloppskomedin ”Ur spår”, familjefilmen ”Eva och Adam – att vara eller inte vara ihop” och femte säsongen av humorserien ”Sommaren med släkten”.
En inspelning som avbröts av coronautbrottet var Helena Bergströms nya film ”Dancing queens”. Den återupptas till hösten och sänds på Netflix nästa år.
Gottochblandat-påsen av genrer är inte otypisk för Rakel Wärmländers cv. Hon har spelat skräck i filmen ”Gräns”, dramakomedi i ”Se upp för dårarna” och romantisk komedi i ”Små citroner gula”. Däremellan kan hon klämma in en krogshow med Niklas Strömstedts ”Storhetsvansinne på Hamburger Börs” och såväl Pippi Långstrump som tunga dramer på teaterscenen.
En särskilt utmanande roll var monologen ”Den fastspända flickan”, byggd på radiodokumentären med samma
40 år 3 oktober. Skådespelare, just nu aktuell i ”Morden i Sandhamn” på C More och TV4.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Familj: Snart äkta mannen Lars, parets två döttrar Anita, 11 år, och Vivianne, 7 år.
Så firar jag födelsedagen: ”Jag kommer att sitta på min mans premiär på Gävle folkteater. Men jag hinner nog fira lite innan, på dagen. Och sedan ska jag ha något slags fest lite senare.”
Om att fylla 40: ”Haha, jag hade en liten kris för ett tag sedan. Men nu känns det okej.” namn. Det är en sann berättelse om en flicka som blir ett av offren för polischefen Göran Lindbergs övergrepp.
– Det var enormt krävande, men jag gillar det. Jag är lite av en draghund, jag tycker om att användas och jobba hårt, det är mycket roligare så.
För fem år sedan slutade hon på Stockholms Stadsteater efter nio år.
– Det är en repertoarteater, vilket betyder att man jobbar i princip dygnet runt; man repar på dagarna och spelar på kvällarna, repar och spelar, repar och spelar. Det är fantastiskt roligt och fantastiskt slitsamt, man hinner inte så mycket annat.
Att lämna Stadsteatern gav tid för egna idéer. Hon utvecklar ett manus till en dramaserie tillsammans med ett produktionsbolag. Egentligen var det inte främst skrivandet som lockade. Hon längtade efter att spela en mer komplex roll i en produktion hon själv skulle vilja titta på. Så varför inte skriva den själv?
Dessutom var Rakel trött på skådespelarens villkor – att vara den som väntar på att bli vald när rollerna ska tillsättas.
– Man står inte ut med det i längden. Det är därför man börjar driva egna projekt, för att man blir vansinnig av att bara sitta hemma och vänta.
Ändå har hon skådespelat i 32 år – större delen av sitt 40-åriga liv. Det började på Dramaten med en roll i barnföreställningen ”Kalas i Lönneberga”.
– Jag och min storebror var med i två säsonger. De ringde min mamma, som de visste hade en massa ungar, och frågade om hon hade några i rätt ålder. Så vi var på provspelning på stora scenen.
Mamma, Dorotea Wärmländer, är sångerska och var då gift med Stockholms dåvarande landshövding. Rakel växte upp i Tessinska palatset på Slottsbacken, landshövdingens residens. Samtidigt bodde hennes pappa Tom Zacharias, som var musiker, i ”en liten kvart” på Södermalm.
– Det var stora kontraster och, ja, klasskast kan man kanske säga, säger Rakel, som har formats av att röra sig mellan de olika världarna.
– Jag känner mig bekväm i många olika situationer och miljöer. Man får en stor förståelse för människor från alla olika samhällsklasser när man lever så. Både ett breddat perspektivseende och en insyn i båda världarna. Man ser att det finns lycka överallt, men på olika villkor.
Som barnskådespelare på Dramatens stora scen fick hon blodad tand. Det blev mer skådespeleri: 90 avsnitt av dokusåpan ”Skilda världar” under gymnasietiden, en rad produktioner för SVT, som ”Skuggornas hus”, ”Spung” och ”Cleo”, teaterutbildning i New York och sedan scenskolan i Malmö.
Hon har aldrig haft ett ”vanligt” arbete, vilket ledde till en mindre kris för en tid sedan. Kanske var det dags att göra något annat? Hon sökte olika utbildningar men landade till slut i insikten om att det är skådespeleriet hon är bäst på. Där blir hon kvar.
– Men jag tror att det är viktigt att våga tänka att man kan bli något annat. Man måste tillåta sig själv att prova den idén ibland.