En saga om en barndom i skuggan av Förintelsen
Rose Lagercrantz (text) Rebecka Lagercrantz (bild) Två av allt Bonnier Carlsen
Två av allt finns det i den lilla staden i Transsylvanien under 30-talet. Två floder, en med rent vatten och en med smutsigt. Två huvudgator. Och två språk – ungerska och rumänska. Fast i själva verket finns det tre, för i många hem talas det jiddisch, och Rose Lagercrantz berättelse “Två av allt” handlar om just en sådan pojke som talar jiddisch med sin familj.
Det är förstås en berättelse om Förintelsen. Men lika mycket, kanske mer, om hur följderna av att ha upplevt den gör människan stum.
Rose Lagercrantz .
Att så många har tyckt det varit för svårt att tala om och därför tigit. Som Eli i boken säger i vuxen ålder: “Bara jag inte pratar om vad jag har varit med om, så går allt bra.”
Men till slut gör han ändå det, eftersom även han nu är en del av två: barndomsvännen Luli återfinns efter kriget och de gifter sig. Och då berättar han.
Lagercrantz har utgått från sina släktingars fåtaliga vittnesmål och lagt en mosaik av detaljer som bildar boken om Eli, hans barndom och en del av vuxenlivet. Den har blivit till en slags saga, som är berättad med rak kronologi och med en rofylldhet, en lugn eftertänksamhet. Drabbande i just det kortfattade, det som inte kan sägas utan bara sipprar fram.
Kontrasten mellan den i många stunder, fattigdomen till trots, glädjefulla och ingående skildringen av uppväxten och de få korta sidor som rör krigsfasorna är djupt berörande.
Två av allt har tidigare sänts som radioföljetong, och som bok passar den för barn som börjat skolan och äldre. Det finns mycket att tala om.