Magstark historia mår bäst av att läsas högt
Stina Nilsson Det svarta regnet Bonnier Carlsen
Rysande olustig är Stina Nilssons debut “Det svarta regnet”, skriven för barn mellan nio och tolv år. Det är snudd på att innehållet är för magstarkt för en nioåring; det kryper av motvilja och oro i mig när jag läser trots att jag fått min beskärda del av dystopier av detta slag.
Ja, för grundberättelsen är bekant. Det handlar om ren och skär överlevnad i en giftig, öde värld, där ett fåtal människor drar sig fram i ständig ångest för att drabbas av den särskilda sjukdom som i framskridet tillstånd tar förståndet från
Stina Nilsson.
den smittade. Till skillnad från i många andra böcker blir de dock inte zombier eller vampyrer, utan helt enkelt sjuka galningar med våldskapital.
Nilsson beskriver starkt och målande hur flickorna Liv och Frida, isolerade sedan de föddes i en stuga i skogen, förlorar båda föräldrarna i den fruktade åkomman.
Det blir en del grävande av gravar, vidriga upptäckter under presenningar och måltider bestående av ruttnande rovor, kackerlackor och möss; huruvida berättelsen slutar i ljus eller mörker är ganska mycket upp till läsaren. Det kan också tänkas att det kommer en fortsättning – likt fadern och sonen i Cormac Mccarthys “Vägen” drar de föräldralösa systrarna iväg på en övergiven landsväg, mot en okänd framtid men med någon slags hopp i hjärtat.
Jag önskar bara att förlaget hade sett över språket lite. Det är olidligt med all kommatering efter orden “men” och “så”. Men eftersom bokens tillika olidliga spänning gör den väldigt lämpad för högläsning drabbar det bara den som läser.