Böndernas väghållningsstenar lever farligt
Hyltebruk: Vägkanter har hamnat i fokus som bra växtplatser för odlingslandskapets hotade växter. Men ibland kan man gå för hårt fram med skötseln av dem, menar länsstyrelsen.
Som vid häradsvägen mellan Ekenäs och Skoga, intill Stora Färgensjön sydöst om Hyltebruk. Här klövs en så kallad väghållningssten mitt itu för ett antal veckor sedan när slåtteraggregatet, dragen av Trafikverkets entreprenör, passerade.
Väghållningsstenar är fornlämningar. Den är inte lika välkända milstenarna, vilka förr mätte (och nu om man så vill) sträckan man farit med häst och vagn.
– Väghållningsstenarna lever lite farligt. Men de finns också med i fornlämningsregistret, som Trafikverket använder och deras entreprenörer också borde använda, säger Lena Berglund, antikvarie vid länsstyrelsen i Halland.
Vid arbeten i landskapet är den som utför detta skyldig att orientera sig om fornlämningar som kan komma till skada. Finns ett fornminne ska man gå varsamt fram, avstå eller söka tillstånd för ingrepp. Vid skogsbruk kan man i förväg behöva anmäla exempelvis avverkning av trädbestånd. Registret som Lena Berglund nämner kan man hitta på Internet.
Stenen som skadats var för sitt slag normalstor: en dryg halvmeter hög och decimetern tjock. På framsidan finns en svårtydd inskription, med ordet ”... EKNÄS...” mitt i, vilket berättar att byn Ekenäs ansvar och underhåll av vägen en gång i tiden sträckt sig hit.
– Vi kommer att låta laga den, limma ihop den. Men inte nu under vintern. Det är lämpligare att vi väntar till våren, berättar Lena Berglund.
Tillsammans med Trafikverket har länsstyrelsen haft ett program som gäller varsamhet om milstenar. Den har resulterat i skötselplaner, i huvudsak om hur gräs och annat ska klippas runt om.
Händelsen i Ekenäs får Lena Berglund att fundera vidare:
– Vi har faktiskt redan talat om att gå vidare, med väghållningsstenar, säger hon. Det kommer kanske att bli ett projekt.
Medvetenheten om att vägkanterna, detta gäller allt från motortrafikleder ned till mindre byvägar, i många fall hyser ovanliga växter har resulterat i projekt och arbeten som gått under beteckningen ”artrik vägkant”.
Speciellt artrika och värdefulla sådana har märkts ut och också lagts i ett offentligt register. Dessa vägkanter slås av på höstkanten, i regel inte tidigare, för att växterna ska hinna fröa av sig och artprakten får möjlighet att leva vidare.
Enligt Lena Berglund har detta inte inneburit att vägkanter slås oftare eller att fler kanter än förut utsätts för slåtter.
– De artrika vägkanterna innebär i stället att man slår under en viss tid, som är lämpligare, säger hon. Trafikverket slår gräs och sly längs vägarna ändå.