Jakob Hellman har lyckats förlösa en helt okej uppföljare
Jakob Hellman ”Äntligen borta” (EMI)
Det brukar sägas att varje album ska vara en reaktion på det förra, att det är så man som låtskrivare och artist driver sig själv till utveckling och förändring. Men vad gäller när det gått 32 år?
Går det längre att ens skämta om ”den svåra andra skivan”? Kan man över huvud taget hålla upp de båda skivorna bredvid varandra eller hänger de inte alls ihop när avståndet i tid blivit så långt?
Skivbolaget, omslagsmakaren och artisten tycker uppenbarligen att man både kan och bör göra det.
Omslaget till ”Äntligen borta” är en direkt parafras på debutens dito och hela upplägget kring skivans lansering handlar om comebacken som får Guns N’ Roses ”Chinese democracy” och Henrik Berggrens soloskiva att framstå som spontana hastverk.
Jakob Hellmans debut ”... och stora havet” har av tidningen Nöjesguiden utsetts till 1900-talets bästa svenska album och tidningen Sonic placerade skivan på plats nummer 25 när de listade tidernas bästa, svenska plattor. De har naturligtvis fel.
”… och stora havet” är en bra popplatta som gav ett par tämligen briljanta singlar. Inte mer, inte mindre. Men precis som Håkan Hellströms
debut var den vältajmad. Det fanns ett uppdämt behov av något nervigt och omedelbart på den svenska musikscenen och Jakob Hellman fyllde det utrymmet.
Sedan har skivan uppgraderats med tiden. Trots att den egentligen försvagats i relation till hur svensk popmusik utvecklats. Nostalgins kraft ska inte underskattas men hade Hellman fortsatt hade han förmodligen planat ut ungefär som den samtida Magnus Johansson.
Så när nu Jakob Hellman är framme vid sin andra skiva får vi lov att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det är en uppföljare till debuten. Och ja, den är också som ett slags andra debut.
Lyssnar man på ”Äntligen borta” som ”den andra skivan” är den en logisk fortsättning på ”... och stora havet”. Den låter som platta nummer två efter en lyckosam debut brukar göra. Tilltalet känns igen men är inte lika omedelbart. Hitsen har bytts ut mot typiska albumspår. Allt är på det hela taget mer genomarbetat, fast också lite tråkigare.
Artistens nyvunna status har också gjort att en och annan mindre lyckad idé slunkit förbi producenter och rådgivare. I det här fallet en poänglös cover på ”I denna ljuva sommartid”.
Om man i stället raderar ”… och stora havet” ur medvetandet kan man lyssna på ”Äntligen borta” som det där popalbumet den medelålders mannen alltid drömt om att få göra och som nu blivit verklighet, inspelat i det nya hemmet i solen på Mallorca. I så fall är det bra gjort, med en begåvning för både ord och form. ”Han jobbar nog med reklam”, tänker man.
” Hitsen har bytts ut mot typiska albumspår. Allt är på det hela taget mer genomarbetat, fast också lite tråkigare.
Sanningen är väl att Jakob Hellman samlat ihop sig till en okej platta. En del av texterna är välformulerade och har ett annat vemod, konstigt vore det väl annars, jämfört med debuten.
Jag tycker om ”Jag kan inte säga hejdå till dig” och den stillsamma ”Trettiofem” medan ”Jag bor i himmelen” låter som den ratats från – just det – första skivan. ”Måste va lycklig nu” är påfallande blank och platt. ”När det skymmer” har ett riff som attraherar men låten snubblar snart på sina egna stressade ben. Flera av de andra låtarna fladdrar mest förbi utan att lämna några spår.
Det är fint att Jakob Hellman lyckats förlösa sin andra skiva. Nu har han städat undan den matchen och kan kanske gå vidare utan orimliga förväntningar från vare sig själv eller sin publik.