Oväntat möte vid Vallåsdammen

Vädret lockade ut mig på promenad

Det var sol och spirande knoppar. Våren var nära. Man kände sig glad. I gräset låg daggen i droppar.

Men grönskan var borta. Björk, al och gran hade sågats till virke, i stockar.

Allt var försvunnet. Man såg till sta´n. Då ser jag en tomte, som bockar och hälsar artigt med luvan i hand, men orden får mig att gråta:

”Titta träden har skövlats helt till sand. Det här kan jag aldrig förlåta. Människan är döv för naturens liv. Hon hör inte trädens sånger.

Hon vandrar omkring här, som tidsfördriv, högljutt och blint många gånger.

De gamla träden har ande och kraft och skyddar med kärlek det lilla.

Det räcker inte med savens saft till att växa. Nej så går det illa, för unga träd i planterad skog får inget hjälp från naturen.

Där finns ingen kraft. Det är inte nog med spillningen ifrån djuren.

De måste skyddas av gamla träd, Och naturen måste bestämma.

Sen gallrar man omsorgsfullt efter ved”, sa tomten med knarrande stämma. Så höjde han handen, var borta med ens, men sorgen låg kvar som en slöja över okunnighet, som är utan gräns. Hur länge ska sanningen dröja? Hur länge ska människan leva blind och döv för naturens röster?

De gömmer sig i en viskande vind, och i solljusets strålar från öster. Ja sanningen nynnas i trädens sus och i rötternas trådar i marken.

Den finns i vattnets spelande brus och i savens kraft under barken.

För trädens tomte vid dammens rand har berättat med röst full av tårar om visdom, som aldrig kan smulas till sand ens av mänskligt förblindade dårar.

Har man i kommunen reflekterat över hur mycket koldioxid dessa träd och buskar tog hand om?

Hur de renade luften och hur deras rötter balanserade och tog hand om vattnet i marken? Visst ska man gallra, men att skövla är en helt annan sak.

Så visst behöver vi ökad kunskap om skogsbruk och naturvård, så som de två C-politiker menade, som ville satsa på Munkagårdsgymnasiet.